VISROCK. Den gamla ringräven Lasse Tennander göra comeback efter fem års tystnad. Och en riktigt trevlig sådan. Han överraskar stort med sin tillbakalutade visrock och gör sin bästa skiva sedan den utmärkta "Längst därinne är himlen ändå röd" från 1979. Nu som då balanserar han på ett snyggt sätt mellan visa och rock. Denna gång är han dock mer laid back än någonsin och närmare JJ Cale än Evert Taube. Låtarna är dels hans egna, dels lyckade översättningar av engelska och amerikanska mer eller mindre kända numer. Det är coolt, innerligt och stundtals mycket vackert. En viktig del i det lyckade slutresultatet har producenten Peter R Ericsson, som tillsammans med sina medmusiker bidrar med stämningsfylld och välljudande tonkonst som skapar en skön kontrast till Tennanders raspiga och slitna stämma.
