ROCK. Förra "Gold medal" presenterade The Donnas i en poppigare stil. Jag gillade kursändringen men en del fans tyckte förmodligen att bandet hade sålt sin själ och nu vänder de tillbaka grundformeln. Grundsoundet är skönt "klossigt" på bästa Donnas-maner och Brett Anderson låter lika kaxig och uttråkad som vanligt. Känslan för klassiska rockmelodier finns kvar, men här är luften på föregångaren ersatt med lika delar tunga riff. Överlag känns "Bitchin’" som en hybrid av det hårdare och det mer nyanserade Donnas. Kanonstarka "Don’t wait up for me" blandar exempelvis Kiss 1985 och Joan Jett 1989 på ett helläckert sätt. Här finns tyvärr en hel del skåpmat som "Better off dancing" och "Here for the party" som är förvånansvärt blek trots låtskrivarhjälp av Holly Knight. Donnas övertygar i några spår, men för många gånger kopierar de bara sig själva.
