Tillbaka på platsen för brottet
Det brott jag pratar om är alltså ett benbrott. För tre år sedan bröt nämligen Sjökaptenen benet på Gavastjåkkås sydsluttning. En händelse, som trots omständigheterna, slutade lyckligt.
Nu är jag tillbaka i Badasjåkk. Vattenståndet är lågt, värmen pressande och fisket uselt. Jag får en öring på knappa kilot, men det är allt i storleksväg.
Sålunda bestämmer jag mig för att återse platsen för brottet. Varken Jubilaren eller övriga i sällskapet vill hänga på, så jag går själv. Solen är obarmhärtigt het, men terrängen är trots kuperingen lätt och torr. Det sistnämnda är definitivt ett problem. Alla mindre jåkkar är torrlagda och jag får ta vatten från sjöarna för att stilla törsten.
Att bestiga Gavastjåkkås 1029 meter är inte särskilt märkligt, men givetvis svettigt och det är tunga ben som forcerar den sista lilla höjden för att nå toppröset.
Det är jag och världen. Det är en frihet som flödar som kolsyra i blodet. Och utsikten måste nog betecknas som smått naturpornografisk.
Under brännande sol letar jag mig ner längs sydsluttningen och tar rast på en läad fjälläng. Renar betraktar mig nyfiket när jag torkar naken i solen och unnar mig en medhavd öl och kokt korv.
Det är enkelt, anspråkslöst, men jag har svårt att hitta något som kan matcha den frihetskänsla som sköljer över mig.
Men värmen är märklig. Dag efter dag strålar solen och regndropparna är lätt räknade. Visst har vädret sina cykler, men numera är det knappast någon som förnekar att människans användade av fossila bränslen har betydelse.
Koldioxidutsläppen påverkar klimatet och det märks. Glaciärerna smälter, trädgränsen äter sig norrut och vi som gillar fjällen kunde lika gärna befinna oss på playan. Solen bränner oss bruna och för att svalka oss badar vi i strömmarna flera gånger per dag.
Hettan gör fisket trögt och det är i första hand natten som gäller. Något som minst sagt komplicerar allt. Fiske i mörker är ingen lek, inte ens roligt, men det går att få andra tider också. Den öring som tog i onsdags var nämligen inte av denna världen och när tafsen brast var tårarna inte långt borta.
Läser Illustrerad Vetenskaps temanummer om människan och bland många spår behandlas hjärnans utveckling. Plötsligt får jag lite mer förståelse för tonåringars känslostormar och stundtals obegripliga beteende.
De båda hjärnhalvorna växer ihop först i 10-12 årsåldern och sedan händer det grejer. Enligt artikeln kan man i ordets bokstavliga mening hävda att tonåringen är i sina sinnens våld.
Du som undrar vart tonåringens förnuft och rationella tänkande tagit vägen kan alltså sluta undra.
Det är trots allt inte alldeles enkelt att plötsligt börja agera med hjälp av en hel hjärna. Lägg till en storm av könshormoner och det blir riktigt komplicerat.
Slutsatsen i artikeln är att hela moduleringen av personligheten och personens förmågor sker under tonåren fram till 20 år. Ingen direkt enkel process och det är kanske inte så konstigt att tonårsbeteende understundom kan få en att undra om alla getterna verkligen är inräknade och på plats.
Så jobbar vi med nyheter