Hon drabbades av en stroke 2009 och halvsidesförlamningen gjorde att hon knappt kunde röra sig. En tid följde som präglades av hopplöshet och mörker.
– I tre år gjorde jag ingenting. Jag var deprimerad, säger Agneta Hylander som sitter i rullstol.
Vändningen kom när en av hennes söner föreslog att hon skulle söka till utbildningen för personer med förvärvad hjärnskada. Efter hon börjat på Framnäs återvände livsglädjen så småningom.
– Jag fick en andra chans att leva. Det handlade mycket om att lära känna sig själv på nytt. Att acceptera situationen och få rätt verktyg för att strukturera vardagen. Inte bara tänka på allting man inte kan göra utan istället fokusera på det man kan göra. Jag skulle inte ha klarat det själv.
Efter de tre åren på Framnäs fortsatte hon använda sin nyvunna livsenergi. Hon minns hur det kändes att upptäcka alla möjligheter. Ett tag arbetade hon via Kyrkcenter med att lära nyanlända svenska och på Samvaron anordnade hon kafé varannan fredag där hon bakade.
Men det är lätt att ta i för mycket så huvudet blir trött, berättar hon.
– Jag känner att jag behöver vila lite från det där.
När hon blir stressad kan hon fortfarande ringa personalen på Framnäs som blivit en trygghet. På skolan blev mindfulness ett bestående inslag för att hantera stress, någonting hon fortsatt med. Där upptäckte hon också konsten som blev en form av terapi.
– Jag trodde konst skulle vara mitt sämsta ämne, men det visade sig bli det roligaste. Jag tycker om att måla. Det finns tekniker man kan lära sig, säger hon och lyser upp.
I villan på Nötön, där hon bor tillsammans med sin man Rolf, hänger flera akvarellmålningar med naturmotiv. Inspirationen sinar inte. Varje morgon blickar hon ut över vattnet. Naturen är viktig för hennes livskvalité och återhämtning.
– Jag skulle inte vilja vara utan det här. Att få vara nära naturen var bland det bästa på Framnäs, säger hon.
Beskedet om att Neurolinjen i sin nuvarande form har lagts ner är djupt beklagligt, tycker både hon och hennes man. Båda har fått verktyg för att hantera en svår och oväntad livssituation.
– Det är synd om alla som inte får möjlighet att gå utbildningen. Jag skulle vilja att den fanns kvar. Den behövs verkligen. Man önskar att man vann en massa pengar så man kunde ge skolan en miljon, säger Agneta Hylander.