Videon är inte längre tillgänglig
Vi bara tjatar och tjatar om yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF), men det är helt enkelt i de grundlagarna som det mesta rörande journalistik och offentliga yttringar finns reglerat. Källskydd är inget undantag – om en person lämnat information till exempelvis en reporter och vill var anonym är det straffbart att berätta för någon annan vem den personen är. Förra veckan skrev vi om offentlighetsprincipen, och precis som den är källskyddet viktigt för att media ska kunna skildra det som är i allmänhetens intresse. Att som privatperson ha rätt att vara anonym gör att en tidning kan skriva om en nyhet som annars kanske inte sett dagens ljus, på grund av den eventuella rädslan att bli igenkänd. Här kommer också meddelarfriheten in i bilden, det vill säga rätten att offentliggöra uppgifter som egentligen är hemliga. Detta gäller de som är anställda i statliga myndigheter, kommunala myndigheter och kommunala bolag som kommunen har ”avgörande beslutanderätt” över.
Brott ta reda på källa
Till detta hör också efterforskningsförbudet, samt repressalieförbudet. Skulle en anställd inom offentlig sektor meddela någonting till media, till exempel att skattepengar använts på fel sätt inom myndigheten, är det förbjudet för arbetsgivaren att försöka ta reda på vem det var som lämnade informationen. Repressalieförbudet hindrar dessutom arbetsgivaren från att på något sätt straffa källan. Båda nämnda förbud gäller dock inte för statliga företag eller inom privat verksamhet.
I praktiken finns få domar där en arbetsgivare faktiskt dömts för brott mot efterforskningsförbudet - mest på grund av att det måste finnas ett uppsåt bakom arbetsgivarens vilja att få fram uppgifter om vem källan är. Eftersom det är svårt att dra en gräns mellan uppsåt och nyfikenhet leder en anmälan sällan till en fällande dom.
Ett exempel på hur stor vikt man lägger vid källskyddet går att hitta i ett fall tidigare i år när dator och mobiltelefon tillhörande en mördad journalist i Lycksele beslagtogs på uppdrag av åklagaren. Man såg det som bevismaterial till utredningen, men tidningen hon jobbat för - Folkbladet Västerbotten - menade att risken fanns att anonymiteten hos hennes tidigare källor skulle röjas och tidningen begärde att föremålen skulle återlämnas. Fallet gick till hovrätten, som upphävde beslagen. Källskyddet ansågs viktigare än utredningen.