De fem eleverna tar alla i hand när de hälsar oss välkomna. Sedan är det dags för svenska och alla vågar läsa högt ur boken ”Nyckeln till skatten” av Mats Wänblad.
Inne i klassrummet, med utsikt över Furunäsets borggård, finns lugn och arbetsro.
Norah Pettersson, nio år från Jävre berättar att det går bättre att koncentrera sig nu.
– Det är jättebra här och vi har så bra lärare. De hjälper oss och de kan mycket om adhd, dyslexi och aspergers, det är inte som med andra lärare som inte kan lika mycket, säger hon.
Hennes pappa Stefan Pettersson kommer förbi och förser sig med en kopp kaffe. Han har själv adhd och känner igen sig mycket i sin dotter.
– Det är bra att den här skolan finns, här fungerar det – det gjorde det inte tidigare.
Totalt finns i dag 12 platser på skolan som numera kallas en särskild undervisningsgrupp (läs mer i faktarutan). På Tallbacka går de yngre eleverna – på Mellangård finns de äldre. Totalt finns sju lärare på skolan samt en anställd i köket.
Då Tallbackaskolan startade 1992 kallades den för ”skoldaghem” – initiativet kom från PBU som i gengäld erbjöd Piteå kommun att bidra med handledning av Kjell Jonsson, psykoterapeut.
Ulf ”Widde” Wikgren var färdigutbildad lärare och jobbade som elevassistent samt var kontaktperson när han fick frågan om han ville gå in som lärare.
– Vi var dåligt förberedda, lokalerna var helt tomma så jag och Ingvar Sundström, som också var med från starten, fick åka runt med en lastbil på andra skolor för att hämta bänkar, gardiner och skolmaterial.
Tallbackaskolan har alltid varit ifrågasatt och hotats av nedläggning flera gånger. Senast för fem år sedan då barn- och utbildningsnämnden ville lägga ner kommunens resursskolor.
Till slut blev 12 av 19 platser kvar på Tallbacka och Mellangård som slogs ihop och fick gemensamma lokaler. Många farhågor som lärare och rektor såg med nedskärningen uppstod dock aldrig.
– De äldre blev bra förebilder för de yngre, de yngre ser upp till dem, säger Eva Svärdsudd, lärare på Mellangård.
Att eleverna numera bara får går ett år i den särskilda undervisningsgruppen (om de inte får dispens av barn- och utbildningsnämnden) är dock något som lärarna upplever inte fungerar.
– Tidigare kände eleverna själva när det var dags för dem att ge sig ut och ”flyga”, nu skolar man ut en trasig bil och får tillbaka en trasig bil, säger Ulf Wikgren.
Ett annat problem är de långa väntetiderna på att få göra basutredning och neuropsykiatrisk utredning – något som blir svårt att hinna med under skoltiden på ett år.
Hur har då skolans verksamhet förändrats under 25 år? Klart är att man i dag jobbar mindre med föräldrasamarbete och mer med undervisning. Ett faktum är också att allt fler allt fler elever äter medicin för adhd. Allt fler flickor kommer också till den särskilda undervisningsgruppen.
– Av de 100 första eleverna var bara fyra flickor, men i dag är fem av 12 elever flickor, säger Ulf Wikgren.
De elever som kommer till Tallbacka och Mellangård har ofta misslyckats på sina hemskolor och självkänslan är låg. För många kommer här en vänpunkt.
– All vår verksamhet bygger på relationer. Vi har mycket personal och mycket tid, någon mirakelpedagogik finns inte, säger Ulf Wikgren.
– Sedan finns ett stort engagemang hos lärarna, det känner eleverna, säger Kjell Jonsson.
– Många andra skolor undrar vilka hjälpmedel vi använder, men vi använder knappt miniräknare och jag läser högt för eleverna. Vi har den tiden, säger Eva Svärdsudd.
Det viktigaste är att varje elev ska bli sedd, bekräftad, utvecklas och ha ”koll på läget”.
– Jag har kämpat för de här eleverna i 25 år, säger Ulf Wikgren som är tacksam mot Piteå kommun för att de fått finnas kvar så länge.
Finns Tallbacka/Mellangård kvar om ytterligare 25 år?
– Inte som nu, men i någon form. Eleverna kommer fortsätta att behöva hjälp och stöd för att klara skolan, säger han.
Liksom sina kollegor efterlyser han fler, mindre undervisningsgrupper i kommunen, kanske också ett mellanting mellan vanlig skola och Tallbacka.
Kjell Nilsson menar att det finns elever som aldrig under sina nio år kommer känna att de ”hör hemma” i den vanliga skolan och behöver vara en mindre grupp.
– I dag finns utbildning till vanlig lärare och speciallärare som jobbar mer med inlärningssvårigheter. Men det borde också finnas en lärarutbildning för att jobba med barn som inte klarar sociala sammanhang.