Tala är silver, tiga är verkligen guld
Din skivsamling säger mig mer än allt du kan berätta på en timme. Jag får veta vilka influenser du har, om du och jag är lika, eller om vi kanske aldrig kommer att förstå varandra. Dessutom har alla skelett i skivsamlingen. Musikaliska snedsteg som kan bli roliga anekdoter. Om man bjuder på dem vill säga. Det gör inte jag.
Min skivsamling städas med jämna mellanrum. När man flyttar runt så mycket som jag gör finns det inte plats för gamla skelett. Därför har mina Absolute-samlingar från mellanstadiet försvunnit. Precis som Roxettes Crash! Boom! Bang! från 1994. Kanske gör det mig till ett tråkigt offer för andra musikspioner.
Jag har nämligen förstått att jag inte är den enda. Musikspionerna är ett utbrett släkte. Om du som jag gillar att lära känna människor genom deras musikaliska influenser kommer du att gilla artikeln till höger. För hur lär man känna en vd för Piteå dansar och ler utan hjälp av hans skivsamling? Tyvärr fanns det inte utrymme för Jan Wimanders skivskelett. Men om ni träffar honom på området i helgen kan ni ju alltid passa på att fråga.
För det är äntligen dags att dansa och le igen. Personligen har jag aldrig varit så peppad som i år. Inte missa-listan är längre än vanligt och förväntningarna går att jämföra med 1997 då jag gjorde mitt pinsamma debutbesök på Piteå dansar och Ler.
Vi hade köat i en timme vid den stora entren vid stadshotellet, mina 14-åriga kompisar och jag. Uppdraget var enkelt. Vi skulle snabbt in genom grinden och sedan springa upp till Byxtorget för att stå längst fram under Jumpers konsert. Deras genombrottssingel "Tapetklister" hade gått varm hemma i våra flickrum under våren. Att få se bandet live kändes stort. När vi som bäst stod och diskuterade vilka andra band vi kunde tänkas vilja se under kvällen utbrast en av mina vänner "Christer Sandelin!". Jag tittade förbryllat på henne. "Va? Vem bryr sig om Christer Sandelin?!" undrade jag föraktfullt. Mina kompisar blev tysta och tittade i backen. En olustig känsla spred sig i magtrakten. Jag vände mig om. En meter i från oss stod Christer Sandelin i egen hög person och flinade mot oss. Han hade naturligtvis hört vartenda ord. Därefter stod vi tysta tills området öppnade.
Som sagt, förväntningarna är lika höga nu som då. Men i år ska jag vara tyst och njuta av Looptroop, Tiger Lou, Hello Saferide och naturligtvis Håkan Hellström.
Oavsett om ni är för eller emot, missa inte göteborgaren. 2006 är Håkans år. På fredag får ni veta varför.
Ha riktigt roligt i helgen, det ska jag ha!
Så jobbar vi med nyheter