Takida upprepar sig

ROCK. En makalös framgång utan stora marknadsföringskampanjer, utan hitlåt från reklamfilm, utan den minsta mediahype. Takida från Ånge blev härom året en vacker framgångssaga där internet och livespelningar hade avgörande roller. Med sin bredbenta, tydligt amerikanskt influerade rock, albumet "Make you breathe" och några hitsinglar blev de en av 2006 års verkligt stora svenska musikframgångar.

Tidpunkten känns exakt rätt för uppföljaren "Bury the lies". Intresset för bandet har knappast hunnit svalna. Frågan är bara om det nya knippet låtar räcker till att följa upp succen ordentligt. Mycket är sig nämligen väldigt likt i Takida-land.

I första låten "The dread" känns det som om populariteten gjort sitt för självförtroendet. Hör Robert Petterssons kraftfulla sång och det rockiga gitarrsolot. Låten är albumets starkaste spår och det är synd att det känns som om det "går utför" efter denna.

"Bury the lies" följer samma mall som "Make you breathe" med ett stort sound, stora trummor, fräsande, tuggande gitarrer och Robert Petterssons mäktiga stämma.

Hårdrockiga "Hole in the ground" och balladen "Curly Sue" är okej och avslutande "Handlake village" är riktigt bra, men här finns också utfyllnad som "Ashamed" och "Bad seed".

Det ettriga gitarrljudet känns bitvis besvärande och den grovhuggna produktionen ger snabbt en rejäl mättnadskänsla. Jag grunnar på hur det här skulle låta i en mer avskalad produktion.

Men, men. Varför överge ett vinnande koncept heter det ju. Och visst, det här kan bli ny succe, men det är dags för mer nyanser i Takidas musik.

Takida upprepar sig

TAKIDABury the lies(Ninetone/Universal)PP