Takida fick golvet att svikta
Konsert: Takida (+ förbanden Collision Course och Johnny Rocket and The Broncos)Plats: Hemlunda, Nolia City konferens, PiteåLängd: 67 minuter (förbanden får en halvtimme var)Publik: 800 entusiaster borgar för ett grymt drag.eKONSERT
Kvällen inleds av två Piteband som får generöst stöd av en stor publik. Collision Course bjuder på en rakare, välspelad, radiovänlig rock och den nya, tuffare stil som bandet presenterade på Piteå dansar och ler i somras är mycket klädsam. Låtmaterialet blir allt bättre och kanske slår man till med en riktig hitkandidat på den skiva som bandet håller på att spela in. Collision Course har tagit ett ordentligt kliv det senaste året och det blir spännande att följa fortsättningen.
Klara med sin debut är Piteås kanske "mesta" band, Johnny Rocket and the broncos. Den redan jublande publiken hetsas att skrika ännu mer. Som belöning bjussar grabbarna på ett generöst skivregn med smakprov från skivan som släpps inom kort. Bandet tycks ha lämnat "Go girl" bakom sig, men fortfarande gäller att ju rakare "Johnny" rockar desto bättre låter de. "Scars" är en väldigt bra låt och Daniel Stenberg överraskar än en gång vid mikrofonen.
Banden har tydliga gemensamma nämnare: "tricksiga" trummisar, basister som tenderar att sno showen och musik som känns väldigt amerikansk. Båda akterna gör engagerade framträdanden. Dags snart för The Rocket Collision tour?
Det är inte konstigt att Piteå fått en plats i Takidas hjärtan. Mottagandet är kungligt, ja kejserligt. Av stämningen att döma kan man tro att det handlar om ett band som släppt fler album än två. Salen kokar och på ett ställe måste konserten avbrytas för att ingen ska komma till skada längst fram. Nästan varje presenterad låt möts med ett jubel värdig en riktig klassiker och när hiten "Jaded" inleds tar publiken över sången på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt på en inomhuskonsert. Gamla hederliga "Folkan" känns mindre hopplös än vanligt och golvet har väl aldrig sviktat så häftigt sedan No Fx spelade här för tusen år sedan.
Musiken bjuder inte på några överraskningar. Rak mainstreamrock med tunga gitarrer och smittande melodier. Ånges stoltheter är i dag (utan närmare jämförelser) vad
Europe var för 20 år sedan - en melodiös rockakt för en bred ung publik. Takida levererar detta paket rakt av. Ibland onödigt yxigt och grovhugget ("A point of view"), ibland riktigt tilltalande som i "Sanctuary (Here we are)" och halvballaden "Reason to cry". Hårdrocklåten "Evil eye" funkar också kanonbra i live-setet.
Det är tur att låtarna gör jobbet. Skickligt post grunge-sjungande Robert Pettersson har inte mycket till mellansnack och ger ett nästan blygt intryck, men tackar ofta och vänligt för det fantastiska
publikstödet.
Avslutningsvis tre extranummer (däribland gamla "Close, therapy") och en gruppbugning från bandet till öronbedövande publikvrål. Robert Pettersson säger att bandet rankar den här kvällen högt. Tror jag det.
Kvällens enskilt största behållningar är dock de lokala bandens lovande framträdanden och entusiasmen hos Takidafansen.
Så jobbar vi med nyheter