Svettpropeller som snurrar ur sängen

Står mitt i det gröna på en klassisk svensk idrottsvall och hukar under ett paraply. Bevakar en fotbollsmatch för jobbets räkning och lagom till andra halvlek kommer spöregnet. Snett framför mig sitter en familj. Mamma, pappa, dotter. Dottern sitter framför sina föräldrar på en liten solstol och varje gång bollen närmar sig sidlinjen sträcker både mamman och pappan ut handen från varsitt håll framför hennes ansikte. Som ett automatiskt skydd som aktiveras när bollen är för nära.

Scenen går in i mitt hjärta. Jag vet inte om jag skulle ha reagerat överhuvudtaget före Siri, men nu gör jag det. Det är så fint i sin enkelhet. Vardagskärlek på en regning fotbollsmatch i damtrean.

Värmer händerna på kaffekoppen. Längtar hem till nöjesmaskinen som förmodligen knoppar i spjälsängen vid det här laget. Discokulans senaste trick är en tungvrickningsövning, ett fräsljud och drottning Silviavinkningen. Och så det första krypsteget såklart.

Spjälsängen har fått en stark revival sedan dottern snurrat ur dubbelsängen. Två gånger. Vid första tillfället vaknade hon efter eftermiddagssovet, såg den fina röda lampan på babyvakten och sträckte sig efter den. Pang i golvet. Lite gråt kom det ur barnakroppen, ett blåmärke i pannan en spricka vid displayen på babyvakten.

Och så natten därpå propellrade hon några varv i sömnen och vips hade jag en illgråtande dotter på golvet. Så numera är det mellanföräldrasovning eller spjälsäng som gäller.

På tal om sömn har jag börjat göra en typisk föräldragrej, som jag inte kommit på mig själv med att göra tidigare. Jag tittar på henne när hon sover. Purefläckiga kaninen tätt intill, munnen halvöppen, en liten salivfläck på lakanet. Jag erkänner rakt av. Jag har tagit på mig mina ömmaste-föräldern-glasögon, men jag kan bara inte låta bli. "Min svettpropeller", viskar jag.

Senaste veckornas jobb har också tagit mig på en del barnidrott. Då är det är oundvikligt att få Siritankar i huvudet. På fritidsolympiaden är det lunchpaus när vi kommer. Men trots rasten myllrar det av barn som hoppar, springer, tränar på stövelkast och bollplank. Hur skulle det ha sett ut om vuxna haft en arbetsolympiad? Förmodligen skulle vi ha tagit det lugnt i skuggan med en påtår innan tävlingarna satte igång igen.

Alla flickor med pippilotter och stora barnmagar är en potentiell Siri-om-några-år.

Själv sysslande jag med simning och cykling. Simkarriären nådde sin peak när jag slutade trea på ett klubbmästerskap. Bronspeng är inte det sämsta kan man tänka, om man inte vet om att det bara var tre startande.

Cykelperioden varade betydligt längre och att Lotta råkade lägga en spottloska på mig när jag spurtade förbi henne under pågående klubbmästerskap tedde sig obetydligt när jag var tvungen lägga ner på grund av knäproblem. Tramptagen, visst saknade jag dem, men den förlorade gemenskapen var det jag sörjde på riktigt.

Summer games är i full gång i stan. Jag har pratat med spelare och sett några matcher. Alla småttingar jag intervjuat fyrar av ett tusenwattsleende när vi pratar om turneringen.

Samma leende som Siri fyrar av där hemma när hon får möjlighet att klappa på hunden, när jag placerar henne i badbaljan eller när man håller henne i händerna och låter henne gå.

Det leendet är ren och skär glädje, helt utan baktankar. Måtte vi alltid kunna hitta tillbaka till den känslan, både mini och maxi.