Vi lämnar Ulvön efter tre dagars intensivt kappseglande. Vår systerbåt – Tant Raffa från Sundsvall - blev för svår den här gången, men alla andra i klassen slog vi. Riktigt kul. När striden var över och familjen och gastarna åkt hem, stannade jag och mellandottern Tea en extra dag på ön för lite ”qualitytime” innan kurs sattes mot Finland, där vi nu är efter en gungig överresa. Här finns det gott om sten, både ovan och under vattenytan.
Man kan dock inte skylla det på finnarna för de kommer ursprungligen från Sverige. Stenarna alltså. Inlandsisen skalade av allt löst i sin väg från svenska fjällkedjan och nedåt och lämpade av gruset här på den östra sidan av Kvarken. Jag har aldrig hört något krav på att få igen skiten och lika gott är det för de är mest i vägen och navigering här kräver noggrannhet.
Apropå inlandsisen så har man i Finland hittat mänskliga kvarlevor från tiden före senaste nedisningen. Vi pratar alltså om minst 100 000 år gamla fynd. Det handlar om skelett och annat i grottor som isen inte förmått rasera. Troligen rör det sig om Neanderthalare som levt sina liv på ort och ställe innan de lite mystiskt försvann ur historien. Vissa forskare menar att de utrotades av Homo Sapiens medan andra tror att de mer liksom smälte in i våra gener. En tredje grupp hävdar bestämt att de drog norrut och bosatte sig i en medelstor svensk stad några mil nordost om Piteå där de fortfarande skall finnas. Tja, inte vet jag …
Första finska hamn blev ensliga Norrskär. En liten ögrupp med fyr och sjöbevakningsstation mitt ute i havet. Av det låga finska fastlandet syntes ännu ingenting och på natten kom en hård västlig kuling som rev i riggen. Vi kurade ihop oss längst in i den lilla skyddade hamnen och väntade. Dagen efter var det fortfarande vitt på havet och farleden österut hade – enligt de lite knepiga finska sjökorten – ett garanterat djup på endast 1,5 meter. Feelgood behöver minst två för att det skall kännas bra. Vad att göra? Att kryssa ut den väg vi kom kändes inte så lockande så vi gick upp och pratade med några fiskegubbar i en stuga och fick på sjungande österbottniska, ett underbart coolt svar:
– Nå, två meter behöv du. Nå, int’ kan jag garantera hä men int’ skull ja vara orolig om jag vore du. Hä gå no bra!
Till detta lugnande besked erbjöd han sig sedan att lotsa oss ut i sin egen båt, vilket också skedde. Så där smög vi sedan fram som fyra ankungar efter sin mamma. På båda sidor skummade havet in bland stenar och grushögar, men farleden var säker, precis som vår lots.
I dag startar Bottenhavsregattan här i Vasa och vi skall även fira föreningens 135-årsjubileum. Vi har visserligen varit här förr men aldrig på kappsegling. Tittar man i sjökortet känns det ”sådär” men våra finska vänner hävdar bestämt att det finns massor av vatten mellan alla stenarna. Så, hä gå no bra!
Ohoj.