Det började på ett helt annat föreningsmöte. Lena Eriksson spetsade öronen när Inga-Britt Tjäder tog till orda, gick fram och sa "du är från Kiruna, va?!" och på den vägen är det. De båda utflyttade Kirunakvinnorna kände omedelbar gemenskap i och med sitt gemensamma ursprung och började så småningom att prata om att de faktiskt var många från Kiruna, som bodde i Piteå numera.
– Och så var det det där med att många är så ensamma, att de kanske flyttat på gamla da´r och inte riktigt kommit in i gemenskapen, säger Eriksson.
Gemenskap
– Vi bestämde oss helt enkelt för att försöka bilda en förening, för gemenskap här där vi bor och för att kunna följa flytten av Kiruna stad. Vi kan inte påverka vad som händer, men vi kan följa utvecklingen och prata om vårat Kiruna, våran hemstad så som vi minns den, säger Inga-Britt Tjäder.
Det mesta av detektivarbetet med att hitta Kiruna-ättlingar har Lena Eriksson, med sitt tränade öga och öra, stått för.
– Och sen har informationen spridits vidare från mun till mun, du ser – det är ju flera nya här ikväll, säger Tjäder.
Ungefär 55 kvinnor var inbjudna till tisdagskvällens träff, den tredje i ordningen, då det var dags att anta stadgar och konkretisera vad föreningen ska ägna sig åt – förslag väcktes bland annat om att forska litet mer om gatunamn och Kiruna-uttryck (som "hujja" till exempel), kontraktera föreläsare med mera. Andra aktiviteter än att ha trevligt, för trevligt det har de...
Äldst och yngst
Det 40-tal som dök upp pratade nästan oavbrutet om gamla tider, vem som var släkt med vem och vad som egentligen hände med den och den. De flesta är medelålders, men egentligen är det stor spridning i ålder. Vid tisdagsträffen var Linda Rautio, 29, yngst och Ulla Lundberg, 81, äldst.
– Men egentligen har vi en tjej som är född 1991 och en 93-åring med i föreningen också, konstaterar Inga-Britt Tjäder.
Syftet med föreningen är också att om möjligt skapa ett rikstäckande nätverk, att föreningar ska startas på alla småorter i alla fall, så att Kirunatjejerna hittar varann.