Det enda fotot Inoja Silva, näst äldst i syskonskaran, har på hela familjen. Bilden togs av Sture och Ellen Larsson, under en av de första resorna till Sri Lanka.
Utanför ett trähus med jordgolv och där matlagningen sker i en grop i marken, leker en pojke på ett och ett halvt år. Någonting spännande händer på vägen intill, och han springer ut. Mamman, som är i närheten, ser i ögonvrån hur en stor lastbil kommer rusandes på vägen, rakt mot sin yngsta son. Hon skyndar sig, hinner fram och kastar pojken över staketet till säkerhet. Men olyckan är framme och hon klarar sig inte.
Med tårfyllda ögon återberättar Inoja Silva det tragiska minnet om hur hennes mamma omkom. Året är 1988 och Inoja är tolv år. Mamman lämnar efter sig sju barn, in princip föräldralösa, då pappan inte är förmögen att jobba eller ta hand om barnen.
– Jag kunde inte förstå det, säger Inoja Silva.
Dagen efter olyckan hålls begravningen, och inom kort bor alla syskonen ihop på ett barnhem i staden Ratnapura.
Några år innan olyckan blir Sture och Ellen Larsson från Piteå kontaktade av en lärare på flickornas skola. Ända sedan 1979 har dem varit i kontakt med familjen från Sri Lanka. Att hjälpa barnen var en självklarhet. En till två gånger per år besöker de barnen, stannar i drygt en månad och ger dem kläder, leksaker och skor. De skickar även pengar och håller kontakt genom läraren. Detta resande pågår ända fram till pandemin, för några år sedan.
Inoja hälsar på för första gången hos Sture och Ellen, och berättar stolt att hon övervunnit sin rädsla hon haft sedan barnsben.
Första gången Sture och Ellen Larsson hälsar på familjen, år 1980, är mamman i livet och de bor i trähuset.
– Vi blev förskräckta när vi såg huset, det var ju knappt ett skjul, utan ett fallfärdigt ruckel. De har levt eländigt och under väldigt påvra förhållanden, säger Sture.
Piteåparet bestämmer sig för att hjälpa dem att bygga ett nytt hus. Sagt och gjort. Murade väggar med putsade fönster och betonggolv.
– Inget lyxhus men det funkade jättebra, fortsätter Sture.
Inoja tackar Sture och Ellen flera gånger under samtalet, denna gång från syskonen också.
– Jag kan inte förklara det, förra huset hade inte ens cementgolv utan sand. Nu hade vi riktiga lås, vatten och elektricitet. Det var den bästa dagen i våra liv, säger Inoja och kramar Ellen.
Ellen och Sture berättar att de känner tillfredsställelse när de hjälper. Sture belyser att man får det bekräftat att det betyder någonting när barnen växer upp och klarar sig ganska bra trots deras förutsättningar.
– Jag får ett lyckorus när jag skickat iväg pengar. Vi klarar oss och våra barn har det bra, säger Ellen.
Inoja visar foton på syskonskaran som barn, och pekar på kläder Sture och Ellen har gett dem.
"Som tonåring klippte jag ut mitt ansikte från fotona för att jag inte tyckte om hur mina tänder såg ut. Idag ångrar jag det", säger Inoja Silva.
Sture sitter och ser på foton Inoja tagit med, medan hon och Ellen pratar om gamla minnen i bakgrunden.
På barnhemmet där Inoja och hennes systrar bor är det runt 40 flickor. Hennes bröder bor på ett hem på annan ort. Hon berättar att vissa barn på hemmet hade föräldrar som kom och hälsade på.
– Vi fick aldrig besök. Min pappa kom var tredje-fjärde månad när han hade pengar. Han bara kom och gick, säger hon och får en näsduk att torka tårarna med.
Hon fortsätter:
– Vår barndom hemsöker oss fortfarande, men vi försöker gå vidare. Jag går inte dit i tankarna när jag är ensam för då gråter jag bara, säger Inoja.
Ellen tröstar henne och Inoja berättar då hur Ellens omhändertagande uppfattades av syskonen. Hon beskriver det som kärleken de aldrig fick, med en mamma upptagen med sju barn och arbete, och en frånvarande pappa.
– Vi kände en moderskärlek från dig. Varje gång du kom och hälsade på kändes det som att det var mamma som kom, säger Inoja.
"Du gav mig kärleken jag aldrig fick", säger Inoja medan hon pussar och kramar Ellen.
Idag bor bara ett av syskonen kvar på Sri Lanka, i huset som Sture och Ellen hjälpte till att bygga. Resten av syskonskaran bor i Paris. Inoja gifte sig med en man från England och flyttade till utkanten av London 2014, och jobbar nu som dubbeldäckar-busschaufför.
– Jag älskar att bo där, det är ett helt annorlunda liv. Det är bra för mina barns utbildning, säger Inoja.
Att hon är bussförare för dubbeldäckare är något Inoja men även Ellen och Sture är stolta över.
– Jag var först rädd att köra fordon efter min mamma dog. Jag var rädd för fordonen och att kliva in i dem, ända till 2019 när jag tog mitt körkort. Två år senare kör jag stora bussar, säger hon och skattar. Nu är jag inte längre rädd, jag älskar att köra. Jag har övervunnit rädslan och är en professionell förare.
Inojas äldre syster jobbar som taxichaufför och en av bröderna har körkort.
– Resten har inte körkort. Jag tror de alla har samma rädsla för fordon, säger hon.
Inoja berättar stolt att hennes barn läser på universitetet, något hon ångrar att hon själv inte gjorde.
– Som barn ville jag bli jurist och jag var duktig i skolan, men det var så bråkigt hemma och tre månader innan slutprovet hoppade jag av skolan som 18-åring. Det är det jag ångrar mest i livet, att inte ha betyg. Min dröm är nu att ge mina barn vad jag missade. För nu har jag allt. Eller kanske inte allt, men jag kan köpa vilken mat jag vill, något vi aldrig upplevde som barn, säger hon.
"Jag önskar jag hade en vanlig barndom", säger Inoja Silva.
Enligt Inoja var det bästa med hennes barndom syskonen. Oavsett om de bråkade eller sov, åt eller duschade, var de tillsammans.
– Vi hade varandra och vi har varandra fortfarande, säger hon.
När Sture och Ellen berättar att de adopterade sina barn från Sri Lanka drömmer sig Inoja bort.
– Jag önskar de adopterade mig, säger hon och alla skrattar.
Ellen svarar då att hon aldrig skulle kunna skilja Inoja från sina syskon. Tystnaden lägger sig som ett bekvämt täcke. Den bryts snart av Inoja, som med gråten i halsen tyst säger:
– Jag önskar jag hade en vanlig barndom. Men ibland har vissa fruktansvärda liv och vi överlevde.
Sture och Ellen Larsson välkomnar Inoja Silva till Piteå för första gången. "Jag är så tacksam för allt ni gjort", säger Inoja.