Stundtals fenomenalt driv

ROCK. Förra plattans kaxiga lättsinne träffade rätt i magen. Nya "Ode to ochrasy" är kanske inte lika omedelbar, men istället finns en påtaglig utvecklingslinje. Mando Diao spelar bättre och har lagt sig till med ett större register. Dessutom sjunger förgrundsfigurerna Björn Dixgård och Gustav Noren med en hunger som lyfter musiken.

Egentligen skulle Björn Olsson producera, men något hände under vägen och en smula slängigt står det att "This album could have been produced by Björn Olsson". Mmm, kaxigt var det.

Trots att jag påtalade ett större register är det det rockiga formatet som gäller. Det finns ett driv i skivan som snarare handlar om att gå mot rött än att stanna upp. Vi är unga, vackra, odödliga och vi ska visa världen att vi är bäst.

Riktigt så bra blir det kanske inte, men drivet är stundtals fenomenalt. Refränger som hästsparkar och melodier som i större utsträckning frigjort sig från de tidigare väl så tydliga 60-talsflirtarna. Det ger musiken en större frihet, om än jag vill betona att Mando Diao inte kommer att förändra världen. Men nog fan kan de kaxiga slynglarna rocka.

Stundtals fenomenalt driv

MANDO DIAOOde to ochrasy(Majesty/Capitol/EMI)PPP