Strokes vidgar sina ramar

I början av seklet var New York-baserade The Strokes något av de hippaste man kunde höra. Popesteterna och indiebarnen slogs om vem som "upptäckte" de nonchalanta och lätt uttråkade pojkarna, säkert vann Andres Lokko. När så bandet nu släpper den tredje plattan (som brukar räknas som vinna-eller-försvinna-släppet), "First impressions of earth", är popkonnässörerna onådiga. Strokes är passe som företeelse, som band och Lokko jämför dem med en snöflinga som ohjälpligt smälter bort mot någons tunga. Detta innan han hört skivan.

Nå ja! Det som hänt är egentligen att The Strokes på gott och ont har mognat som band. Den charmiga indiepopen/rocken från debuten "Is this it" har fått ge vika för ett större och mer polerat sound som producenten David Kahne förmodligen är en del av.

Det polerade är också hårdare. Emellanåt nästan hårdrock, om än Julian Casablancas patenterat nonchalanta sångstil givetvis gör allt för att motverka en sådan liknelse. Men lyssna på det flinka gitarrsolot på "Vision of division" så förstår du. Fast Casablancas påminner nog mer om en nerrökt Kurt Cobain eller för den delen Iggy Pop. Ja, den sistnämnde går igen i förföriska och lysande "Heart in a cage".

Men The Strokes är inte bara hårdare, snarare försöker bandet vidga ramarna och flera spår är klart tillbakalutade, finstämda eller rent av smäktande ("Ask me anything"). Jag vet inte om det är särskilt relevant, men en given och förmodligen fullkomligt oavsiktlig referens är Kent. Samma svärta, samma kraft och samma stora känslor. Och i den bedårande sången "Razorblade" släpper bandet fram en slinga lånad från Barry Manilows "Mandy".

Så, Andres Lokko och hans vänner får ursäkta. The Strokes är inte slut och "First impressions of earth" är på flera sätt bandets bästa. Hypen är över, nu är det på riktigt.

Strokes vidgar sina ramar

THE STROKESFirst impressions of earth(Sony/BMG)PPPPE Rock