Vattenflaskan och träningsbagen är med. I rummet innanför drar ett pass styrkemix igång och deltagarnas fotarbete blandas med medicinbollstudsar mot en vägg.
Petra Lindmark är i sin självklara miljö.
Här har hon svettats, kämpat och snackat med folk de flesta av veckans dagar.
I somras nådde hon sitt mål – att tävla i Tammerpokalen.
Men satsningen har också handlat om mat. Främst kyckling, nötkött, ris, potatis och ägg.
Ställt in sig på helvete
Petras tävlingsdiet varade i sex månader och innefattade främst basvarorna ovan.
Vart hon än gick kånkade hon runt på en kylväska med mat. På fester lyxade hon till det med smaksatt bubbelvatten.
– Men det var inte så farligt. Tvärtom tänkte jag att det gick ”dåligt” med min diet eftersom jag inte hade några humörsvängningar och orkade träna. Jag hade verkligen ställt in mig på att det skulle bli ett helvete eftersom jag är en person som snabbt tappar humöret om jag är hungrig. Och så tycker jag om mat – jag älskar att äta!
Det säger Petra Lindmark. I juli tävlade hon i disciplinen womens’s physique och slutade på en andraplats i Tammerpokalen.
– Det var många som reagerade på min diet och tyckte synd om mig. Själv hade jag ju redan bestämt mig. Man får hitta lösningar som fungerar, därför bar jag runt på den där kylväskan. Jag ville inte missa det sociala, för mig och min sambo var det viktigt att livet skulle fortsätta, säger Petra.
"Tror att man bantar "
När hon åkte på en påskresa till fjällen fick hon frågan om hon inte kunde ta en öl eller lite godis, det var ju flera månader kvar till tävlingen.
– Men man kan inte tänka så, man måste se det som om varje dag är en tävling både när det gäller mat och träning.
Hon ville inte stå på tävlingsdagen och känna att jag hade kunnat ge lite till.
– Men folk tror att man bantar och har svårt att se att det tillhör min sport, som handlar om att ha så lite underhudsfett som möjligt eftersom att det döljer musklerna. Man bedöms efter hur hård man är i kroppen.
Vill inte paja kroppen
Inför en (enda) tävlingsdag är det vanligt att man går på diet i fyra till sex månader.
Petra och hennes coach valde en lång diet, eftersom att hon aldrig testat förr.
– Jag hade gått ner i vikt inför matcher när jag boxades, men då var det utan tanke på att behålla muskler. Man hoppade hopprep i bastun och så, nu handlade det om att gå ner långsamt och med kontroll.
Det finns dessutom fler aspekter än muskler att ta hänsyn till.
– Jag blir trettio nu i höst och känner mig för gammal för att mixtra för mycket med kroppen. Jag vill inte paja den. Som tjej vill man inte förlora mensen eller förstöra ämnesomsättningen.
Obekvämt gå upp i vikt
Utmaningen med att flexa sina muskler i bikini på en scen kräver en viss kroppsfixering. Petra säger att hon är van att ha kroppen i fokus. Som danslärare möter hon speglar överallt.
– Och efter dansutbildningen hade jag saknat att stå på scenen.
Men det var inte smärtfritt.
– Jag har alltid tränat mycket och har ett aktivt jobb. I vanliga fall äter man och tränar på och ser ungefär likadan ut. I början av dieten skulle jag gå upp i vikt för att chocka kroppen. Jag kämpade mig upp till sextio kilo. Det var nästan värst faktiskt. Jag är van att vara liten och senig och det var en konstig och obekväm känsla, även om jag visste att det bara var en kort period.
Ok lägga upp bilder på toppformen
Samma sak efter tävlingen.
– Det tog sex månader att gå ner i vikt och två månader att gå upp allt igen. Det var inte helt lätt, men som tur är vet jag att vill jag bli bättre kan jag inte ligga så lågt hela tiden. Men när fokus har legat på att bli mindre varje vecka får man jobba lite mentalt. Kläderna som varit för stora börjar vara för tajta nu. Men man måste våga lägga på sig – och det är en magisk känsla att ha fått vara i sådan form.
På Instagram skriver Petra: ”Jag tycker det är ok att lägga upp bilder när jag var i toppform och skriva ’Hallå, ser ni hur grym jag var!’ Bilderna ger mig motivation till att bli ännu bättre, träna ännu hårdare och gå igenom en grym förvandling igen.”
Provtömning med kokt torsk
Det är mitten av juli och börjar det närma sig tävlingsdag. Petra gör en provtömning (då man tömmer kroppen på salt och vätska). Äter kokt torsk och kokt potatis med lite peppar på.
– Men det gick inte, det var det jävligaste jag ätit. Så jag bytte ut det mot kokt kyckling och ris.
Som magsjuka
Två dagar innan tävling åt hon därmed kokt kyckling och ris fyra gånger om dagen. Drack sju, åtta liter vatten.
En dag innan tävling samma sak, men efter lunch slutade hon dricka helt.
– Bilresan till tävlingen var plågsam för det var jättevarmt ute. På tävlingsdagen hade jag vätskebrist och saltbrist, jag mådde lika illa som när man har magsjuka och trodde inte att jag skulle kunna tävla.
Efter en klunk vatten och blöta handdukar på kroppen gick det över.
Belöningen efteråt: En skål lösgodis och en hamburgare med extra ost.
"Nu äter vi tillsammans igen"
Av utomstående var det kanske hennes diet som blev mest uppmärksammad. Men man ska inte glömma den andra delen av resan fram till tävlingen: Två timmars träning, fem till sex dagar i veckan.
– I vanliga fall är jag väldigt ostrukturerad och gör vad jag vill när jag vill. Nu handlade allt om att jobba, laga mat, träna och sova. Det var skönt med rutinerna, men jag har kommit fram till att jag inte vill leva så. Tidigare hatade jag att laga mat, men jag var tvungen att lära mig och efteråt har jag faktiskt tagit mina dietrecept och gjort om dem lite. Nu äter jag och min sambo samma mat igen och på samma tider. Det känns bra.
Sociala livet på gymmet
Petra tränade antingen innan eller efter jobbet.
Därmed blev också gymmet platsen för hennes sociala liv.
– Jag lyssnar aldrig på musik när jag styrkeränar, jag vill höra människor runt omkring mig, man peppar varandra och pratar. Det blir där man umgås.
Bli van bikinin
Förberedelserna inför tävlingen handlade också om poseringsträning.
Och att bli van bikinin.
– När jag fick hem den höll jag på att svimma, det kändes som en liten tyglapp där halva röven var framme. Men jag bjöd in familj och kompisar och poserade för dem. Känner man sig inte bekväm så syns det på scenen. Det var bara att slå bort de pryda tankarna. Tillslut kände jag mig stolt över hur jag såg ut och jag har aldrig känt mig så kvinnlig. Min känsla var ”kan jag göra det här klarar jag vad som helst”.
Tycker du att fördomarna kring kvinnor och
styrketräning är på väg att luckras upp?
– Bilden av att man blir jättestor av att styrketräna är på väg att försvinna och fler tjejer törs lyfta tungt. Om jag går till mig själv så har jag fått många förvånade frågor, som ”Ska du tävla?”. De har trott att man måste vara stor som ett hus.
Hur har du tänkt kring kroppsfixeringen i samhället och din egen resa?
– Det är framför allt i min roll som danslärare jag har känt mig kluven. I vanliga fall är jag inte så brydd eller privat utan har till exempel lagt ut bilder på instagram hela tiden. Men dans är så kroppsfixerat och tonårstiden är känslig. Till en början såg jag till att ha ordentligt med kläder på mig på lektionerna och pratade inte om min satsning.
Sedan funderade Petra över vad hon ville förmedla för bild.
– Jag kom fram till att jag ville vara en förebild och uppmuntra kombinationen av styrka och dans. Att man ska vara stark så man orkar. Jag vill stå för ett annat ideal än det smala, seniga i dansvärlden. Eleverna tyckte det var kul och flera blev mer intresserade av dansen.
Det här med att man ska vara så brun på tävlingsdagen?
– Det är olika i olika grenar hur ”utsmyckad” man ska vara. I min gren ligger inte fokus på smycken och nagelförlängningar, men man vill såklart känna sig snygg. Det där med att vara brun – färgen framhäver muskelkonturerna och för domarna är det lättare att göra en rättvis bedömning om alla är hyfsat lika. Det blir svårare om en är jättebrun och en är vinterblek.
När må-illa-känslorna på tävlingsdagen gått över var det dags att börja ladda.
En timme innan Petra skulle göra sitt program på scenen började hon äta snabba kolhydrater: Riskakor med Nutella, banan och honung.
– Sedan dricker man och eftersom man är så tom i kroppen och fyller på med socker skjutsar det snabbt ut i blodet med vattnet. Så pumpar man vikter och då ser man att man verkligen får pump i musklerna. Det var skithäftigt att se hur ådrorna poppade upp.
Tomt och ledset efteråt
Efteråt: En känsla av att vara hög på allt. På själva livet.
En längtan efter en större tävling, mer publik.
Petra vill tävla igen, hon vet bara inte när och var.
– Efter att ha levt så målinriktat och inrutat en lång tid är det fortfarande tomt. Jag kan känna mig ledsen – vad ska jag göra nu? När jag och min sambo gick och handlade kändes det som om jag inte visste vad man skulle lägga i varukorgen. Vad var jag sugen på?
Efter några veckors paus från gymmet i sommar är Petra nu tillbaka i fokus bland viktstänger och hantlar.
Gympaskor och träningstajts.
– Jag har världens bästa jobb och hobby – jag får alltid gå klädd i träningskläder.