När kvarlevorna av Charles Zelmanovitz hittades på Pitholmsheden i början av 90-talet avskrevs brottmisstanken. Där kunde allt ha slutat om inte Quick tagit på sig mordet.
Som kriminalreporter på PT och den som skulle bevaka rättegången i Piteå läste Torbjörn Carlsson igenom förundersökningen innan själva rättegången.
– När jag läst den slogs jag av att det inte fanns några bevis. Men i det här läget hade jag ingen anledning att tvivla, minns Carlsson.
Massmediauppbåd
Rättegången hölls vid Piteå tingsrätt och massmediauppbådet var stort. Troligen det största för tingsrätten i modern tid.
Torbjörn Carlsson minns att åhörare och media aldrig fick höra Quick säga någonting. Alla fick lämna rättsalen, vilket också gjorde rättegången märklig.
– Sen har jag aldrig varit med om att en advokat sitter och håller med åklagaren om att hans klient är skyldig. Det kändes som att alla ville fälla Quick och få rättegången överstökad.
Otäck inspelning
En inspelning från vallningen av Quick vid det som sas vara brottsplatsen minns Carlsson tydligt eftersom den var så obehaglig.
– Det var riktigt otäckt, han lät som skadad djur.
Under en paus i rättegången tog Torbjörn Carlsson chansen att fråga åklagare van der Kwast om bristen på bevis.
– Han vände på klacken och gick, han var inte intresserad att svara på frågor om att det inte ens fanns indicier.
Ifrågasatte åklagaren
Åren gick och Quick erkände mord efter mord.
– Men när han tog på sig dubbelmordet i Appejaur förstod att jag att något var mycket fel. Det mordet kunde Quick inte ha gjort.
I krönikor ifrågasatte Carlsson åklagaren van det Kwasts kompetens och menade att han ville göra karriär på en seriemördare.
Det fick åklagaren att gå i taket av ilska och skicka klagomål till dåvarande vd vid PT.
– Men det som känns värst i hela den här cirkusen är hur de anhöriga fått lida. Det är nog hemskt att förlora ett barn och att då tvingas genomlida Quicks makabra fantasier är fasansfullt, säger Torbjörn Carlsson.