Tog mig i kragen. Flög hem, omgav mig med folk som känner mig bra. Vet mina brister, tillika styrkor.
Vet att jag inte är bra på att tackla skador. Lever ofta på humöret, blir ineffektiv och kan inte utnyttja min lediga tid till att förverkliga längre. Kanske är det åldern, kanske är det den gråzon som kallas skada. Tröttnar fort på en vardag där rörelse inte är det jag vaknar för. Tröttnar på läkare som slår världsrekord i att inte lyssna, i att skriva ut recept.
I att vara den minsta läkare de kan.
Jag har något som jag vill tro lovar stort. Större än stengolv. Högre än andras tider, regler och inramningar. Det får inte hålla tunt.
Jag lär mig mycket om mig själv, där när våren blåser till liv. Där gräs blir grönare, och jag står där. Med kaffe. Och utan. Blickandes mot: Vad vet jag ibland inte.
Kanske om hur allt svänger. Snabbare än min enväxlade cykel mellan trafik och rörelse på Götgatan i färd mot stan. En miljö jag – tro det eller ej – finner stimulerande.