Det här är en musikal?
- Ja, eller, vafan är det för någonting? De som lyssnar får förklara vad det är. Låtarna är gjorda på piano - det är jag som spelar - så det blir lite annorlunda. Från början till slut är det en slags story. Jag gillar det.
Vilket är temat?
- Just då genomgick jag en grej, i bakvattnet av allt. Mamma gick bort och jag gjorde slut med min tjej efter tio år. Titeln ger en liten vink: man får igen det man har gjort, ett karma som slår igen. Det är vad det handlar om.
Tre år och fyra album senare, släpps den till sist. Var det svårt att få ut den?
- Nja, jo, Klas (Lunding, Nicolai Dungers bollplank på skivbolaget) är fortfarande inte nöjd med den. Han tycker att det är en oediterad skiva. Jag tänkte att det skulle vara en helhet. Inte en "best of" av låtar, utan någonting jag skrivit under en kort period. Det finns några poplåtar på den också.
- Han kommer aldrig att vända kappan efter vinden. Ibland kan man tycka att "varför går du inte och spelar in en skiva med de här människorna så att du tjänar pengar". Han gör skitbra grejer och är en riktig musikälskare.
Att skivan, som ges ut på den klassiska Capitol-etiketten och avslutar kontraktet med EMI, genomsyras av en slags andäktig stämning håller han med om.
- Det tycker jag är skönt. Det är nog en skiva man måste lyssna på, tror jag. Som vanligt (skratt).
Han är särskilt förtjust i sista låten, "Picking up the pieces". Den skrevs på ett sjukhus, på hans mors sista dag i livet.
- Det fanns ett piano där, i hallen. Jag gjorde låten där. Det är så talande och så bra som avslutning. Det bara försvinner, långt, långt bort känns det som.
Din mammas bortgång har gjort avtryck i låtarna?
- Inte så mycket nu, men just då var det så. Det här var just efteråt. Det är min "Wish you were here". Det var väl Roger Waters skiva till sin pappa?
Normalt vilar du inte ens i halvårsgamla grejer. Hur känns det att ge ut det här så långt efteråt?
- Det är roligt att andra får chansen att lyssna på det. Rent temamässigt är det väl lite "old news" i mitt liv, vad den handlar om, men låtskrivandet är lite annorlunda mot annat man hör i dag. Första låten är något slags trevande stumfilmsmusik. Plötsligt, på slutet av den, kommer det in hundra kanaler musik.
I höstas släpptes sista delen i Trilogin under pseudonymen "A taste of Ra".
"Morning of my life" var ett enspårsalbum som tunge musikkritikern Lennart Persson listade som en av 2007 års bästa utgivningar.
- Man får se det som ett musikaliskt verk. Det är helt underbart att sån musik får finnas i dag i den här i-podvärlden. Det är helt fel allting. Man måste röra om i grytan för att det ska hända någonting.
En av Dungers favoritskivor från det gångna året är Eldkvarns "Svart blogg", där han för övrigt är med och sjunger i Carla Jonssons låt "Ett litet finger".
- Den är fin den där låten och den var kul att spela in. Jag trodde att bara Carla skulle vara där, men hela bandet satt i kontrollrummet. Det var nästan nervöst, faktiskt. Det är en skam att skivan inte ens var nominerad till en grammis.
- Det blir en duett, en låt till hennes nästa soloskiva med A Camp. Det ska bli jätteroligt, säger Nicolai Dunger och tillägger att även Niclas Frisk kommer att finnas med på ett hörn.
Den skiva han spelade in tillsammans med The Band-legendaren Garth Hudson ligger färdig, men Dunger säger att han inte har hittat "rätt hem" (läs skivbolag) för den. Trots att han pratar om att han ska "ta det lugnt" väntar flera spännande projekt.
Det kommer inte som någon större förvåning när han berättar om en dansuppsättning som får premiär på Södra teatern i oktober.
Den bygger på Nicolai Dungers musik i sju sviter som illustrerar skulpturer han gjorde under en tid på konstfack. Två dansare ska gestalta, Lotta Melin svarar för koreografin och han ska själv sitta vid pianot.
- Det låter flummigt, men det kan nog bli roligt.
Dunger skickade sitt material - beskrivet som "fridans/abstrakt" - till en av sina idoler, den meriterade regissören/koreografen Mats Ek, och fick nyligen ett uppskattande telefonsamtal.
- Han sa "det här ser ju bra ut". Han har förstås fullt upp, men det är intressant att han bryr sig. Jag har ju inga gränser när det gäller såna här grejer. Jag skulle kunna ringa till Bob Dylan och säga "tjena, ska vi spela". Ge dig på högsta hönset direkt. Man ska inte "blygas" tycker jag.
Men jantelagen då?
- Jag har tappat bort den för länge sen. Det blir bara tråkigt om man ska ångra sig.