- Vi ville göra en riktigt fin avslutning, någonting speciellt, förklarade gitarristen Johan Engström förnöjt.
Stökigt och kaxigt
Fördomen om att all tonkonst som kommer från en musikhögskola låter städad fick rejält på nöten. Det lät precis som det skulle. Stökigt, kaxigt och energiskt. Den underdimensionerade ljudanläggningen bad om nåd under den skoningslösa påfrestningen när bandet dunkade igång "Anyway, anyhow, anywhere", vilket förstärkte helhetsintrycket ytterligare. Stark sång genom små högtalare gjorde susen för känslan av 60-tal. Trummisen Zackarias Ahlvik gjorde sitt bästa för att gå i Keith Moons fotspår och sångaren Stefan Tjerngren, vars hopp känns mer Pete Townsend än Roger Daltrey, måste ha övat flitigt på sina lyckade rockposer.Många studenter passade på att njuta av livemusiken i solgasset och någon förbipasserande stannade också till och undrade vad som stod på.
Inga poliser
Efter bland annat "My generation", "Substitute", "Won’t get fooled again", "Pinball wizard" och Eddie Cochrans "Summertime blues" tackade bandet för sig till publikens jubel. Det var en nöjd ensemble som kramade om varandra och sedan fick ytterligare ett "fyspass" när instrumenten skulle roddas ner från taket igen.- Det var lite kallt om händerna faktiskt. Och det är ju rätt många åttondelar, skrattade Anna Wedin,
Något polisingripande, i likhet med den legendariska Beatles-konserten blev det däremot inte, larmet till trots.