Stilla flöt kanalen genom Piteå

Det fanns en tid i Piteås historia då Häggsundet, eller Kyrksundet som det också kallades, hade sådan bredd och sådant djup att större transportbåtar kunde löpa in efter nuvarande Sundsgatan, som då också kant-ades av sjöbodar.<br /><br />Men genom landets höjning krympte med tiden vattenleden. Igenslamningen påbörjades genom den minskade trafiken på vattnet samtidigt som växtligheten efter stränderna tilltog. I början av 1870-talet tyckte Piteborna att kanalen alltmer tagit formen av ett <br />stinkande dike, blivit en "pest-härd" och upplevdes då som i hög grad ohälsosam. Allrahelst som många, trots förbud, under dygnets mörka timmar tippade avskräde, både vått och torrt, i kanalen. I ett inlägg i Norrbottens-Posten samma år pekas på en turbin som förser kanalen i Malmö med frikostigt vatten och med en undran om det inte vore något för Piteå<br /><br />-Tänk vad atmosfären i Sund-et under den hetaste sommaren skulle vinna i renhet, suckar skribenten.<br /><br /><h3>Uppgrundning</h3>Genom uppgrundningen minskade med tiden kanalens bredd. Det uppstod sanka partier som bitvis fylldes igen med barlast som hämtades från södra kajen i Piteå och med sten från kyrkans västra bogårdsmur.<br /><br />1878 gjordes en större rensning och 1885 revs åter en del av kyrkogårdsmuren. Kanalen smalnades av ytterligare,till knappt fem meters bredd, och stensattes. Efter ytterligare ett antal år väcktes frågan om kanalens definitiva igenfyllning, vilket faktiskt en tid blev en stridsfråga bland kommunalpolitikerna.<br /><br /><h3>Flera broar</h3>1926 offrades, i hygienens och den allmänna trevnadens namn, kanalen och är nu ett minne blott. Kanalen började, om man ser österut, vid nuvarande Strömsundskanalen. Ungefär där nuvarande bron går över till stadshuset. Den fortsatte sedan mot kyrkan, där den utvidgade sig till en del som kallades Olovsundet, för att slutligen runda av vid nuvarande Åhléns för att fortsätt ned mot i södra stadsfjärden, ungefär vid Coop Forums varuhus.<br /><br />Efter kanalen fanns ett antal broar. Den första och den största, Kyrkbron eller som den tidigare även benämndes Stadsbron, var en stensatt bro. Länge den enda körbara farleden över sundet mellan Norrmalm och centrala stadskärnan. Den bron revs för övrigt 1954 och hade då 300 år på nacken. Getbron var en gångbro där Prästgårdsgatan möter Västergatan.<br /><br />Kungsbron, där Storgatan möter Västergatan, fick sitt namn av kung Carl XV. När han som kronprins vid 1850-talets slut besökte Piteå stod han på denna bro för att beskåda en fingerad säljakt. Där de styrande i staden hade anlitat jäg-are, som vitklädda, kröp fram efter isen ut mot södra stadsfjärden. Där - strax utanför järnvägsområdet - hade placerats uppstoppade sälar på en flotte som liknade isflak vilka sedan träffades med "dödande" skott. Med tiden ordnades även en körbar förbindelseled, Lillbron, som fick ge sitt namn åt Lillbrogatan. Kanalen försågs också med en körbar bro i korsningen Uddmansgatan-Sundsgatan samt vid Aronsgatan<br /><br /><h3>Källa för fattiga</h3>Vid sundet intill nuvarande restaurang Pentryt, där Piteås elverk sedan placerades i början av 1900-talet och på den plats där parkeringsdäcket nu är beläget, fanns vid 1800-talets mitt en mineralkälla, kallad Oskarsbrunn. Där enligt kommunalt beslut stadens fattiga fick rätt att begagna sig av källans vatten "till sin hälsas förbättring". Från Prästgårdsgatan gick en brygga ut till brunnen.<br /><br />Det är inte bara kanalen som försvunnit. De allra flesta byggnader som låg efter kanalen har även de genom åren fått skatta åt förgängelsen. Stadsbilden har med andra ord totalt för-<br />ändrats sedan 1926.<br /><br />