Huliganerna i Husby och andra förorter har fått den utskällning de förtjänar. Alla är överens om det förkastliga i att bränna grannarnas bilar och slå sönder fönster på förskolor. Även de som försöker visa någon slags sympati med ”de utsatta” sprider sina empatiska babbelslöjor först efter att ha gjort honnör för Du Skall Icke Använda Våld-ikonen. Och det kan man förstås förstå. Det sägs ju att våld inte löser några problem. Men vi har många historiska exempel på att våld varit rätt verksamt som politiskt medel. De germanska stammar som år 9 klämde till romarna i Teutonerskogen satte sig i respekt. Hitler kan jag nämna, eller för den del Saddam Hussein. Jag tror Finland under Vinterkriget fick Sovjet att tänka sig för nästa gång det är dags att flytta gränserna.
Det finns också historiker som ser välfärdsstaten som ett försök från kapitalismen att säkra sin ställning genom att göra kompromisser med en arbetarklass med revolutionära böjelser. Och när nu socialismen är avskriven pressas också folket tillbaka, löneandelen av vinsterna minskar och välfärdsfunktionerna devalveras. Det är inte så att stormningen av Vinterpalatset 1917 är förklaringen till att vi har avgiftsfria skolmåltider. Men ett visst samband finns om vi summerar alla revolutionära insatser i början av 1900-talet och den välfärdsstat baserad på klasskonsensus som sen växer fram i Europa.
Fast visst, detta är våld eller hot om våld använt på nationell och storskalig nivå. Stämmer det också på individuell nivå? Våld kan mycket väl vara en lösning. Att slå någon på käften för att freda sig kan vara mycket effektivt. Eller det räcker med trovärdigt hot. En snyting kan dessutom vara inledningen till vänskap baserad på ömsesidig respekt. Våld behöver inte föda mer våld utan kan vara att sätta punkt för en destruktiv process. ”Hit men inte längre, för då jävlar” är budskapet. Således. På såväl makronivå som individuell nivå kan vi med viss framgång hävda att våld, stundtals, är en bra metod.
Observera att jag nu inte har hävdat att våld alltid löser alla problem. Jag hävdar däremot att det inte är sant att våld aldrig fungerar. Det kan mycket väl leda fram till förbättrade resultat. Men innebär det att våld också kan fungera på mellannivå, typ att bränna något hus i kvarteret, plundra butikerna och kasta sten på polisen?
När vi går igenom resultatet av senare års våldsamheter i förorter kan vi konstatera att det rätt ofta leder fram till olika typer av åtgärdspaket. När arga unga män bränner bilar och krossar fönster skapas en kostnad. Makthavarna tänker: ”Hur ska vi se till att varaktigt slippa denna typ av kostnader?”. Och bestämmer sig för att investera i olika typer av åtgärdspaket. Allt från omskolning av polisen till att rusta bostäder.
Ungdomskravaller har, historiskt sett, gett oss fler fritidsgårdar, satsningar på skolan och sanering av utemiljöerna.
Denna tes kan vi testa. Kanske har jag fel. Vi får se hur det blir: Kommer händelserna i Husby att leda fram till att politikerna gör satsningar där, medan de platser som inte kravallat ignoreras? Eller visar det sig att bråkandet inte lönar sig för den som vill ha positiv förändring?
Min gissning är att vi kommer att se ett positivt samband med bilbränningart och ökad resurstilldelning. Stenkastningarna kommer att ge investeringar.