Stark Face Front-lördag men svalt publikintresse
Evenemang: Face Front, lördag kvällBand i urval: The Koo Koo’s, Covox, Elsa, Checkpoint CharliePlats: Nolia city konferens, PiteåE KONSERT
Tjejerna i The Koo Koo’s från Umeå har roliga låtar i en hybrid av pop/rock och disco. Här finns schyssta melodier och framför allt en väl synlig vilja att underhålla både varandra och publiken. Jag vågar påstå att de tänjer på gränserna när disco-stompet, som ju i någon mån ska vara statiskt, helt enkelt röjs ur led. Häftigt och en underhållande spelning.
Jag hinner med några minuter av enmansbandet Covox (längre intervju kommer under veckan) som mot alla odds lyckas förvandla Christinasalen till skakande elektroklubb (Smaka på den!) och får en härlig respons för sin "comeback" på Face Front. Dessutom får jag stifta närmare bekantskap med rapparen Elsa (Eriksson) och hennes sidekick Rehanna Akhtar. Deras lättsamma feel good-hiphop med enkla beats är både charmig och effektiv. Demon låter för övrigt riktigt bra och möjligen ligger ett större genombrott runt hörnet.
Ett minus i kanten för festivalen är det ljudkrig som bland annat drabbar den gemensamma och mycket välljudande spelningen för Sara Thuresson och stjärnskottet Lina Öberg, två Piteåbaserade singer/songwriters som lirar samtidigt som This night without.
När porlande pianon möter larmig rock låter det, ehh, illa.
Min lördagskväll avslutas förnämligt med Checkpoint Charlie från Luleå och deras grymma kick ass-rock ’n’ roll i gränslandet mot hårdrock. Bra energi, starka refränger, riktigt schyssta körer och som grädden på moset Ola Nordqvist, en alert sångare med en Paul Stanley-besläktad pipa de flesta bara kan drömma om. Jag garvar, jag tjuter, jag njuter. Oh, så bra!
En uppskattning från arrangörshåll på lördagsnatten var 600 besökare på två dagar. Jag gissar på färre. Det är dags att summera och utvärdera och fråga sig varför intresset är så svalt. Jag läser i programmet från Face Front 1992 och inser att sista bandet började spela - håll i er - klockan 02.50. Ett vågat drag på sin tid. En omöjlighet i dag. Jag hoppas att fortsatta festivaler kan motiveras, om inte för publikens så åtminstone för bandens skull.
Så jobbar vi med nyheter