Drömmer de om en rimligare jord?
Är de unga och arga?
Kräver de rättvisa och jämlikhet?
Om de drömmer, så verkar det inte vara mer högtflygande än att få göra upp med folkpartisterna om skatterna och bli någon sorts regeringsmakare. Argare än att det kan lösas med en skatteuppgörelse som ”sätter jobben och tillväxten först” verkar de inte vara.
Rättvisan då? Tja, det är inte ett topprioriterat ämne. Övergången till ett nytt skattesystem ska nämligen ha ”små fördelningspolitiska effekter”, deklarerar de i gemensam kör med folkpartisterna. Samtidigt som de beskriver vår gemensamma finansiering av skolan, sjukvården och omsorgerna som ”skattetryck”, detta borgerliga språkbruk.
Jag som trodde att det var ungdomen som skulle bära fram de radikala idéerna, leda upproren mot det gamla, tänka nytt, visa mod och vilja. Inte de här ungdomarna i vart fall. De skriver som om de jobbar på reklambyrå, de tänker ungefär lika djuplodande och jag misstänker att det finaste som kan hända dem är en bekräftande nick från partiordföranden.
Men att man är ung, ska inte vara ett hinder för att diskutera sakpolitik, invänder säkert en och annan läsare. Det är sant. Men Sverige brinner i spåren av graverande arbetslöshet, tilltagande segregation och skenande klyftor.
Sverige är, enligt en ny rapport från OECD, ett av de länder där inkomstojämlikheten ökar snabbast. En europeisk ungdomsgeneration håller på att gå förlorad med oöverskådliga politiska och sociala konsekvenser.
Vad gör SSU då? Jo, de skissar på en skatteuppgörelse med folkpartisterna med den uttalade förutsättningen att inkomstfördelningen inte ska påverkas! Kan man komma längre från vanliga ungdomar, från deras villkor, situation och drömmar?
Det finns många skäl att önska ett enhetligare skattesystem. Det är inte här det brister i ungdomspartisternas resonemang.
Borgs alla avdrag, subventioner och sänkta skatter har lett till ett skattepolitiskt lapptäcke som inte är långsiktigt hållbart. En skatteuppgörelse är förr eller senare nödvändig.
Men det största problemet med skattesystemet är inte, som ungdomspartisterna tycks tro, att det är trassligt och svåröverskådligt, utan att det inte dämpar eller rullar tillbaka utvecklingen mot mer ojämlikhet. Vi behöver en skattepolitik som vänder denna utveckling, inte en uppgörelse som cementerar den.
Om arbetarrörelsen efter sju år av borgerligt styre och över hundra miljarder i skattesänkningar går till val på att göra upp med borgerligheten om ett nytt skattesystem på ett sätt som inte påverkar inkomstfördelningen, då accepterar man den omfördelning från de lägre till de högre inkomstskikten som Borgs skattepolitik lett till. Det är att ge sig utan strid. Att acceptera att den mark som borgerligheten erövrat för evigt är förlorad.
Man kan se framför sig ungdomspartisterna, de radikala liberalerna från LUF och de inte fullt lika radikala socialdemokraterna från SSU, när de gör upp.SSU:arna säger: ”Vi vill ha bort jobbskatteavdraget”.
LUF:arna kontrar: ”Visst, men vår överenskommelse måste vara fördelningsneutral, därför måste i så fall marginalskatten bort”.
De tar i hand och resultatet blir en artikel där de unga socialdemokraterna går ut och sluter upp bakom Folkpartiets gamla krav på att värnskatten ska sänkas.
Effekt: de som har tjänat på de senaste sju åren med borgerlig politik ska inte förlora det som de har vunnit – ens vid ett regeringsskifte.
Sedan 2007 har den tiondel som har lägst inkomster fått se ett absolut fall i disponibel real inkomst från i genomsnitt 82 300 kronor per år till 78 900 kronor 2011. Den tiondel som har de högsta inkomsterna har samtidigt ökat sin reala disponibla inkomst med vad som motsvarar en halv årsinkomst i den fattigaste kategorin – från 456 100 till 497 300 kronor per år. Denna utveckling är nära sammanlänkad med Borgs skattepolitik som framför allt har gynnat den inkomstkategori som han själv ingår i.
De unga socialdemokraterna borde stå i frontlinjen och kritisera denna politik.
De borde också kräva sitt moderparti på svar om varför endast de försvinnande få som tjänar mer än 60 000 kronor i månaden ska få bära en större del av kostnaden för välfärden än idag.
De borde kritisera sitt partis stelbenta uppfattning om det finanspolitiska ramverket och inflationsmålet för penningpolitiken – dessa ordningar som dömer hundratusentals människor till arbetslöshet.
De borde påminna arbetarrörelsen om att kampen för jämlikhet aldrig blir omodern och att det därför finns ett alternativ till alliansens högerpolitik.
Detta borde de göra istället för att söka allianser med ideologiska motståndare, vilka är ansvariga för att ojämlikheten exploderat.
Och så borde de våga drömma mer – om ett samhälle bortom nästa skatteuppgörelse.