ROCK. Nä, du Bruce, någon magik har du inte åstadkommit här, däremot ett medelmåttigt rockalbum väl anpassat för bilradions höga farter. Allt iklätt en musikaliskt mossig kostym som mer hör hemma i det bombastiska 80-talet än i nutid. Med andra ord en platta som ligger ljusår från lågmälda mästerverk som "Nebraska" och "Devil and dust" och som helt saknar den urkraft som präglade "The Wild, the innocent & the E street shuffle", "Born to run" och nu senast "The Seeger sessions". Den främsta anledningen till att slutresultatet blivit så slätstruket är den trista produktionen, signerad Brendan O’Brien. Precis som på "The rising" gör han här allt för att synliggöra sig. Han producerar med en frenesi som skulle fått Bernt Dahlbäck att häpna och gör allt för att effektivt täppa igen all luft i musiken och därmed nästan kväva Bruce. Även gitarrljuden är generellt sett bedrövliga och hör mer hemma på FM-radioscenen än i Springsteens själfulla värld. Kanske är "Magic" tänkt att bli en hit-platta? En ny "Born in the USA", vem vet? Själv tycker jag det är ganska jävla trist rock. Faktum är att i det här läget låter den svenska kopian Moneybrother betydlig bättre och mer Springsteen än vad han själv gör. Men det vackra titelspåret är jag väldigt förtjust i.
