Spretig mellanplatta från Ozzy
OZZY OSBOURNEBlack rain(Epic/Sony BMG)PP
Sedan sex år gamla "Down to earth" har vi bara fått en coverplatta, en samlingsbox och någon turne.
Med låtar som "Crazy train" och "Bark at the moon" var han med om att skapa soundet för 80-talets melodiösa metalscen tillsammans med gitarrister som Randy Rhoads och Jake E Lee. Och då har vi inte nämnt lyckade skivor som "No more tears" och "Ozzmosis". Nya "Black rain" är en besvikelse, om än inte av stora mått.
Dagsformen för rösten verkar bra och rent spelmässigt finns väl ingenting att haka upp sig på. Zakk Wyldes gitarrfyrverkeri i "Silver" är exempelvis upplyftande.
Däremot spretar det ordentligt. Soundet är ömsom för biffigt, ömsom för polerat och låtskrivandet har också mått bättre. Här finns för många profillösa, småtrötta dussinrockare. Balladerna är lättglömda och på varje bra låt tycks det gå en halvmesyr. Vart tog allt det där fina vägen - drivet, energin och de magiska låtarna som hemsökte och skakade om?
Det är märkligt att tolv år gamla "Perry Mason" - visserligen en av världens bästa hårdrocklåtar - känns fräschare än allt på den här plattan. Den käkade upp lyssnaren utan att fråga om lov. Här finns inget sånt.
Jag gillar visserligen direktheten i singeln "I don’t wanna stop", även om grundiden känns som industrirockigt malande för en bredare "modern" rockpublik, snarare än as-skönt tokriffande för de redan frälsta.
Kan förväntningarna vara för högt ställda? Nä, inte efter så lång tid. "Black rain" är en mellanplatta till både form och innehåll. Måtte det inte ta sex år till nästa försök.
Så jobbar vi med nyheter