Sorgeband och den magiska vecka 13

För Sveriges del har EM varit överspelat ett tag. Själv tog jag förlusten mot Ryssland med ro eftersom jag var på 30-årsfest och bara med halv uppmärksamhet följde svenskarnas väg mot förnedring. Eller förnedring och förnedring, landslaget från öst visade sig betydligt mer farligt än jag trott. Under match- och festkvällen spelade jag in en Singstarduell mellan goda vännerna J och H med mobilkameran. Det är ett fint klipp på 2.50 men särskilt välljudande låter inte mobilens högtalare (vi skyller på den!).
När Siri vaknar en kvart före väckaren på vardagarna trycker jag igång "musikvideon" och hon tror sig ligga kvar i sängen och se den om och om igen. Så hör ni discoljud vid 05.45 om morgnarna är det bara Lena Philipssons "Dansa i neon" som går på repeat.

Tillbaka till EM. I kvartsfinalen mot Ryssland spelade det holländska landslaget med sorgeband.
För ibland föds barn för tidigt.
Även för landslagsmän mitt under brinnande EM.
Holländske försvarsspelaren Khalid Boulahrouz och hans fru Sabia förlorade sin för tidigt födda dotter Anissa, när hon kom till världen redan i vecka 22.
Efter chockbeskedet ställde de holländska spelarna in träffarna med sponsorer och medier och låste in sig på hotellet för att bearbeta och ge sin lagkompis stöd.
"Det är en händelse som enar truppen. Många av spelarna står Khalid nära och det här påverkade oss alla", säger förbundskaptenen Marco van Basten.
Det känns fint på något sätt. Att familjen Boulahrouz förlust tas på allvar.

När jag väntade Siri var det självklart att inte berätta förrän den magiska vecka 13. Enligt den allrådande vänta-barn-litteraturen har man då man passerat den största missfallsrisken. På jobbet sa jag ingenting förrän milstolpen ultraljud var avklarad. Passande nog var det vinter och magen gömde jag i stora fleecetröjor.
Rädslan med att dela med sig av glädjebeskedet "för tidigt" är naturligtvis sammankopplad med hur jobbigt det skulle vara att berätta om en eventuell förlust. Jag kan förstå det resonemanget, även om det känns otroligt förnuftigt, torrt och svenskt.
Får jag någon gång möjligheten att vänta barn en gång till skulle jag berätta.
Går det åt skogen vill jag dela sorgen med dig, kära vän.
Därför vill jag också att du ska veta.

Det återhållsamma inte-före-vecka-13-sättet kan göra att familjer som drabbas upplever förlusten skamfylld. Att man någonstans misslyckats.
Sedan finns det ytterligare andra som vägrar tänka så. Som berättar. Offentligt. Från testdag och framåt. Det är modigt och ett steg bort från skammen. Även om mitt val inte skulle se ut så beundrar jag dem som väljer att glädjas och att glädjas med andra så snart tillfälle ges.

Här hemma har vårt vackra barn gått sin sista förskoledag innan sommaren. Nu ska hon och fadern tillbringa fem sommarlediga veckor tillsammans. Jag ska också göra dem sällskap på ett tag. Och oj vad vi ska baba, cikla och läsa "Lill-Zlatan och morbror raring". Bara sommaren vill komma oss till mötes.