Det gör ont att minnas. Det smärtar att berätta.
Gulnade gamla tidningsurklipp med svartvita bilder ifrån en rökfylld brandplats vittnar om olycksbådande dramatik och kaos. Trots att drygt 60 år passerat olyckan tåras det fortfarande i ögonen på Sören Johansson när han konfronterar minnesbilderna, och här för första gången offentligt berättar om traumat som sånär hade släckt hans liv redan i unga år.
– Det är nog inte många som har blivit så svårt bränd och klarat sig undan med livet i behåll, konstaterar han.
– Det var förmodligen bara min tjurskallighet och motivationen att motbevisa läkarnas skepsis som räddade mig igenom detta helvete, säger han och biter hårt i kanelbullen under kaffetåren hemma i trerumslägenheten i Bergsviken.
Det var en tisdag som allting hände, den 24 maj 1960.
Sören Johansson var 20 år fyllda. En tekniskt begåvad reparatör som hade nymuckat från A8 i Boden och erbjudits jobb som allsidig mekaniker på Lantmannaförbundet i Piteå.
– Jag var mitt i en stor syskonskara av tretton barn, bodde fortfarande hemma i Bodsjön Svensbyn och var enormt glad över det nya jobbet. Jag hade också flickvän, Laila, 17 år, som stannade kvar vid min sida även efter olyckan, och fortfarande än idag.
– Lantmannaförbundet fanns där Coop Forum ligger idag, med ett verkstadsgarage, magasin och kontorsutrymmen upptill.
Denna tisdag skulle en traktor repareras, en tvåcylindrig Bolinder Munktell, BM10, med trasig blockpackning. Fordonet hade precis anlänt och motorn var fortfarande varm när Johansson och den några år äldre kollegan Henning Lidman hjälptes åt att knuffa in ekipaget längst in i verkstaden med hjälp av en annan traktor.
– Normalt hade vi gjort jobbet utomhus men det blåste förfärligt kallt den dagen och därför höll vi till inomhus, minns Johansson.
Så för att stänga ute kylan drogs dörrarna igen med männen och traktorerna i verkstaden.
På en bänk i garagets inre intill BM10:an fanns ett stort tråg, en plåtbalja, fyllt med vad Sören Johansson antog var tvättfotogen. Dessvärre skulle det visa sig vara ren bensin.
– Jag började ta isär motorn och för att tvätta bort jordrester och smuts doppade jag en trasa i plåtbaljan och började gnugga.
– Gummitutan över startmotorn var borta och plötsligt uppstod det en gnista. Jag ryckte till, och då välte plåtbaljan med all vätska, fyra-fem liter bensin som sköljde över mig från midjan och nedåt. Sekunden efter exploderade allt i en enorm knall och fattade eld.
– Jag hade precis den dagen fått en splitterny verkstadsoverall. Den var styv och jag minns att dragkedjan var svår att få upp och ner.
Just det blåstället hade Sören Johansson på sig i detta brinnande inferno, indränkt i bensin och instängd i verkstadsgaraget.
– Jag brann som en fackla. Även traktorn längst in fattade eld. Henning Lidman var chockad och omtumlad av tryckvågen och det kändes som en evighet innan han lyckades få upp ytterdörren. Väl ute rullade jag mig på asfalten, skrek och slet som en galning i overallen. Folk kom springande för att hjälpa till, men det var ingen lätt uppgift att klä av en brinnande person indränkt i bensin.
I försöken att slita av Johansson blåstället släpades han mot asfalten ute på gårdplanen. Följderna blev katastrofala för kroppsdelar som redan hade tillfogats tredje gradens brännskador.
– Jag var fruktansvärt bränd från midjan och nedåt. Händerna var helt flådda in på underarmarna. Det går inte att beskriva smärtorna. Det kändes som att jag höll på explodera invärtes.
Ambulans tillkallades, men det kom aldrig något fordon.
– Det framkom senare att ambulansen hade varit på Jowa för att lasta målarfärg. Jag blev istället inburen i baksätet på en Volvo Amazon, en övningsbil från Åke Nilssons bilskola som råkade passera olycksplatsen.
– Jag minns ankomsten till lasarettet. ”Rör mig inte! Rör mig inte!”, skrek jag. En sköterska tog tag under mitt ena ben och fick en stor skinnbit i handen som släppte från knäleden ner mot vaden.
Skinnbiten har Johansson kvar än idag, en decimeterlång torr remsa som vittnar om olyckan.
– Läkarna gav mig liten chans att överleva. Det var svåra skador och risken för infektioner bedömdes som överhängande, och en sådan hade sannolikt släckt allt hopp. Jag bedömdes alltför illa däran för att flyttas till Umeå där det fanns en specialistavdelning.
Vårdinsatsen och rehabiliteringen blev en enda lång farofylld och plågsam resa där Sören Johansson bitvis balanserade på en skör tråd mellan liv och död.
– Jag minns att jag mumlade ”Ni ska få se” till alla nedstämda skeptiker som passerade sjuksängen. ”Jag är för ung för att dö”, tänkte jag.
I tre månader och fyra dagar vårdades Sören Johansson på lasarettet, insmord, bandagerad och konstant påpassad för att förhindra uttorkning. Flickvännen Laila och delar av syskonskaran turades om att vaka vid hans sida.
Vid två tillfällen genomfördes operationer. Med osthyvelsprincipen rakades hud från midjan och flyttades till de mest illa åtgångna partierna på underbenen.
– Ett stort problem var att gasbindor och sänglakan fastnade i köttsåren och var svåra att blöta loss. Jag kom själv på en lösning som byggdes tack vare min bror ingenjören Torsten. Det var en järnställning som gjorde att jag låg delvis i luften stödd på ställningen och av speciella gördlar. Jag kunde dirigera och styra lyften av mig själv, och konstruktionen fick stor betydelse i läkningsprocessen.
Det hann bli slutet av augusti 1960 innan Sören Johanssons skrevs ut från sjukhuset.
– Sammantaget tog det nog ett par år innan jag kunde betrakta mig som återställd. Jag fick och har fått vara restriktiv mot solexponering, och psykiskt har jag påverkats negativt av alla former av överansträngning.
Sören Johansson lät så småningom utbilda sig till maskiningenjör, vilket följdes av jobb i Boliden. Senare fick han anställning på Assi i Piteå där han blev kvar i 36 år. Mellan 1980-85 basade han för Saltmyranprojektet utanför Arvidsjaur.
Flickvännen Laila blev fru Johansson 1965. Hon minns den svåra tiden med fasa, beskriver sårskadorna som förfärliga och berättar även om ett tillbud med stor chockverkan långt senare.
– Det var när Sören upptäckte rök i ett granngarage, dit han rusade in utan tvekan och drog ut en brinnande kartong fylld med skrot. Jag minns än idag hur jobbigt det kändes även om han var modig och säkert räddade garaget, säger hon.