Caroline berättar om en situation där hon känt sig motarbetad av skolan och kommunen i flera år. "Det är så förnedrande att bli utmålad som en skitförälder som inte bryr sig", säger hon.
Hemmasittarna
Piteå kommun vill sätta hårdare press på vårdnadshavare till barn som stannar hemma från skolan. Detta genom att vara hårdare med att utfärda viten. Samtidigt säger kommunen att de föräldrar som samarbetar med skolan och som har barn som stannar hemma på grund av psykisk ohälsa inte ska behöva betala. Caroline kan vittna om motsatsen. Sedan 2013 är hon den enda mamman i Piteå som fått betala ett vite på grund av att hennes barn stannat hemma från skolan. Detta trots att sonen har en kliniskt bekräftad diagnos.
– Det är den värsta tid jag gått igenom i hela mitt liv. Man vill ju bara att ens barn ska må bra. Istället blev jag utmålad som en värdelös förälder, säger hon.
Carolines son Robin diagnosticerades i lågstadiet med ADD, en variant av ADHD. Han hade svårt att koncentrera sig och tappade snabbt fokus när han var i skolan. När han några år senare började på högstadiet skar det sig med klasskamraterna. Hans mamma berättar hur den påföljande mobbningen och sociala utfrysningen gjorde att sonen sjönk ner i utanförskap och social ångest. Sakta men säkert ökade frånvaron i skolan och många gånger fick Caroline hämta sin son när ångesten var så stark att han inte klarade av att vara kvar i skolan.
– I efterhand tror jag ingen förstod hur sjuk han blev. Allt hann gå för långt, säger hon.
Robin placerades i specialklass och från årskurs 8 sattes ett samspelsteam in för att råda bot på frånvarosituationen. Trots detta och flera andra insatser ökade frånvaron, som gick från 13 procent i sjuan till över 40 procent i åttan. Caroline beskriver en situation där hon som ensamstående mamma kände sig misstrodd och kritiserad av skolan och där barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) misslyckats med att ta problemen på allvar.
– De kunde inte ens se att han fått en psykiatrisk diagnos. Enligt dem mådde han fint, trots att han uppenbart inte mådde bra. Jag försökte få dem att förstå att han behövde hjälp men ingen verkade ta det på allvar, säger hon.
Trots kontakten med Bup förvärrades läget. Under höstterminen 2019, då Robin gick i nian, uppgick frånvaron enligt skolan till 93,4 procent. Tidigt under påföljande termin gjorde skolan en orosanmälan, då man misstänkte att Robin inte hade det bra hemma. Socialtjänsten inledde en utredning gällande huruvida Caroline var kapabel som förälder. Samtidigt fortsatte kampen för att sonen skulle orka gå i skolan.
– Det är så förnedrande att bli utmålad som en dålig förälder. Att bli sedd som en skitförälder som inte bryr sig. Jag har försökt allt. Jag har gjort allt för att vara till hjälp.
Socialtjänsten gick på Carolines linje. I handläggarens analys av ärendet kan läsas att Carolines förmåga som förälder är god men att hon behöver stöd. Här poängteras att sonen behöver få stöd av både skolan och Bup för att kunna tillgodogöra sig kunskapskraven och skapa relationer med skolkamrater. I samma analys konstateras att Caroline som mamma ”tagit till sig de råd hon fått och har tillsammans med Robin ordnat vardagen så att han återfått rutiner, hjälper honom att vara fortsatt motiverad till att fortsätta mot hans mål att återgå till skolan”. Det står också att "hon deltagit i möten och försökt göra det hon kan som förälder". Caroline tar vid den här tiden även hjälp av en familjebehandlare för att få hjälp att möta sonens behov och samtidigt behålla sitt självförtroende som mamma.
– Det var min räddning. Man känner sig så dålig och otillräcklig. Min behandlare hjälpte mig att få tillbaka tron på mig själv, tron på att jag är en bra mamma, säger Caroline.
Men för Robins skolgång är det för sent. Trots alla insatser har han på grund av sin psykiska ohälsa missat stora delar av högstadiet. Han har inga betyg från varken årskurs 8 eller 9. Förfrågan om hemundervisning för att rädda upp den sista tidens skolgång har nekats av skolan. Med några månader kvar av högstadiet kallas föräldrarna till barn- och utbildningsnämnden. I en skrivelse till nämnden berättar Caroline om sonens vardag och mående, och avslutar med att vädja om förståelse till nämndens politiker: "Hoppas ni förstår att jag gör allt i min makt så jag kan få tillbaka min glada sociala son som Robin faktiskt är". Brevet är daterat 23 juni 2020. Några veckor tidigare, den 8 juni, har en överläkare på Bup skrivit under ett dokument som intygar Robins psykiska ohälsa. Diagnos: ADD, ospecificerat ångesttillstånd, sömnstörning, problem i samband med att kontrollera livssituationen. Inom några veckor ska Caroline bli den första förälder i Piteå sedan 2013 att tvingas betala vite för att hennes barn inte går i skolan. Detta trots att kommunen hävdar att inga vårdnadshavare vars barn uteblir från skolan på grund av psykisk ohälsa ska betala sådana viten.
– Robin mådde fruktansvärt dåligt över det. Han var så ledsen för att jag skulle drabbas för att han inte klarade av att vara i skolan. Samtidigt kände han det som att ingen brydde sig, som att ingen kunde hjälpa.
När ångesten blev för stark ringde sonen hem till Caroline för att få hjälp. "De sa till mig att jag bara skulle strunta i att svara när han ringde, trots att han mådde så dåligt. Jag tror ingen förstod hur sjuk han blev", säger mamman Caroline.
Trots att både familjebehandlaren och socialtjänsten i skrift intygat att Caroline kämpat för att hjälpa sin son, och trots intyget på ADD-diagnosens äkthet, utfärdade kommunen ett vite där Caroline och hennes frånskilde make tvingades betala 5 040 kronor vardera för totalt 36 dagar som sonen uteblivit från skolan. Vitet gäller dagarna från 20 april till 12 juni 2020, Robins sista termin i nionde klass. Förvaltningsrätten biföll kommunens vitesansökan, trots Carolines protester. Utdömandet av vitet motiverades med att Caroline själv avslutat insatserna för att få Robin att återgå till skolan, något hon bestrider.
– Närvaroteamet som hjälpte mig och Robin ringde till mig innan examen. Eftersom skolan inte godkände hemundervisning sa de att det inte fanns så mycket mer att göra. Vad skulle vi gjort då? Det fanns ju ingen mer hjälp att få.
Vitet är sedan länge betalat. Robins problem kvarstår. Caroline berättar att det sakta blir bättre, att Robin drömmer om att jobba inom vården en dag. Hon har nyligen avslutat sin kontakt med familjebehandlaren och känner att hon i dag kan stå på egna ben och stötta sin son, något hon anser att skolan misslyckats med.
– Jag håller skolan till svars för att han inte fått den hjälp han behövt. Skolan har förstört min sons liv.
* Caroline och Robin heter egentligen något annat.
Caroline och hennes ex-make är de enda i Piteå som tvingats betala vite på grund av skolplikten sedan 2013. Caroline menar å sin sida att hon gjort allt hon kunnat för att hjälpa sin son och samarbeta med skolan. Nu riktar hon skarp kritik mot skolväsendet, som hon menar misslyckats med att ge sonen den hjäp han behövt. "Jag håller skolan ansvarig för att ha förstört min sons liv", säger hon.