Som hon skulle fattas mig
Så börjar hon fundera. La jag verkligen honom i sängen? På kvällen vaknade han, hostade och snorade, fick komma upp en stund - men sedan. Dubbelsängen? Spjälsängen? Jo, spjälsängen var det nog. Hon travar in i barnrummet och finner en tom säng. Ilar tillbaka till sovrummet och letar. Och där ligger det en liten liten söt en. Nere vid fotändan, bara några centimeter från kanten. Han knorrar lite när hon räddar honom, den försvunne sonen.
Genom fönstret ser jag Siris hängande huvud. Hon sover kvar i bilen efter förmiddagsutflykten till Låstbäcken. Trädgårdsgungan har vaggat oss, kala björkarmar som glest tak ovanför. Siri har suttit stilla i min famn. En varm klump, nöjd med att betrakta hunden som rullar sig på ett gammalt ben trots hot om duschning. Jag har blundat och borrat ner min kalla nästipp i Siris fleecejacka. Vi har druckit kokkaffe och ätit torkat renhjärta.
Men nu är vi hemma och radion spelar Oh Lauras "Release me". Jag och sambon dansar en improviserad tryckare i vardagsrummet. Trägolvet som sammet under fotsulorna, sången som gåshud på benen. Vi har varit borta från vårt hus lika länge som en graviditet varar (förutom min som närmast kan liknas vid en elefantgraviditet). Men nu har vi landat igen. Och det känns som om sista pusselbiten till min själ är på plats.
Vi är på plats. Äntligen.
Varje gång mitt huvud är vänt mot fönstret kikar jag på henne. Föräldra-radarn på. Utan att jag tänker på det.
Tänker däremot på Madeleine. Långt ifrån mitt hemma försvann fyraåriga Madeleine när hon och hennes familj var på semester vid Algarve-kusten i Portugal för någon vecka sedan. Flickan hade somnat på hotellrummet och föräldrarna gått till en restaurang i närheten. När de kom tillbaka vid tiotiden var fönstret öppet och dottern borta.
Jag tänker att jag kunde ha gjort något liknande, men sedan tar det stopp. Jag kan inte tänka hur det skulle kännas om Siri skulle försvinna. Om hon skulle fattas mig. Som hon skulle fattas mig.
Jag tittar ut genom fönstret en gång till. Och lagom till att nyheterna tar vid rör Siri på sig i bilbarnstolen. De säger inget om försvunna Madeleine på radion, polisen har dragit ner på resurserna, spåren har kallnat.
Siris farmor cyklar just in på gården och de två får en stilla vakna-till-stund i köket. Barnbarn står på knä i farmorfamn och suger eftertänksamt på hennes blekrosa bröstcancer-brosch. Sedan tar de barnvagnen och gör en utflykt på tu man hand. Vi passar på att räfsa gården och städa kallvindan. Några timmar senare kommer hon hem, nöjd och full av nya intryck.
Många säger att sedan de fick barn har de fått svårare för att se och läsa om barn som far illa. Men för mig är det ingen skillnad på före och efter. Jag tror jag sätter upp en brandvägg. Ett skydd för att inte kunna känna efter. Hur det skulle eka. Om Siri försvann.
Som småbarnsförälder säger många att man lever i nuet. Det är väl det jag gör. Så slipper jag oroa mig.
Så jobbar vi med nyheter