"Som anhörig är man helt åsidosatt"
Av en slump fick Majas sambo reda på att Maja försökt ta livet av sig.- Det var en allvarligt situation, men ingen kontaktade mig som anhörig, säger Sven.
Sven är besviken över hur han och hans sambo har behandlats av psykiatrin i Piteå.FOTO: Jens Ökvist
Foto: Jens Ökvist
- Där var det släckt och låst, säger han.
Ingen kontakt
Sven tänkte att Maja säkert tagit bussen hem. Han var just på väg ut när han såg Majas läkare inne på sitt kontor.
- Jag frågade om Maja hade åkt hem. Det första hon säger är: är det ingen som har ringt dig?
När Sven kommer in till Maja ligger hon bara och skakar. Det går inte att få kontakt med henne. Innan hon förs till intensivvårdsavdelningen frågar Sven om inte personalen på 25:an har hans nummer, ifall det skulle hända något.
- Nej, sa de.
Fortfarande har Sven inte fått svar på vems uppgift det var att kontakta honom. Både angående tvångsinläggningen och självmordsförsöket.
- Vad hade hänt om jag inte hade träffat på läkaren? Hon var ju på väg hem, säger Sven.
Han är fortfarande tagen av händelsen.
- Tårarna trillade oavbrutet i två dagar. Så fort man började prata om det tog det stopp. Bara att ringa jobbet och förklara läget...
Som ett ekorrhjul
När Maja skrevs ut fick Sven ansvaret för hennes mediciner.
- Jag fick inga direktiv om hur jag skulle göra, utan fick lita på min sambo. Så här i efterhand känns det ganska dumt.
Under sina fem år med Maja har han upplevt stor frustration över vården. På dagvården fokuserades det mest på hennes anorexi och inläggningarna på 25:an gjorde att hon bara mådde sämre.
- Vem som helst som kommit i den situationen skulle till slut ha gett upp. Det blir som ett ekorrhjul. Man tar sig aldrig ur det, säger Sven.
Fotnot: Sven är ett fingerat namn
Så jobbar vi med nyheter