– 2009 tändes röken första gången, säger Beatrice Lindbäck och ler åt minnet.
Hon berättar att hon ville ha ett meningsfullt sommarjobb, något annorlunda – och gärna hemma i Jävre, förstås. Hon väckte tanken i familjen, där man slog sina kloka huvuden ihop.
– Pappa (Anders Lindbäck), som hade en liten fiskodling bara som hobbyverksamhet, föreslog att han skulle konstruera en fiskrök, att vi skulle röka fisken tillsammans och att jag skulle få sälja den sen.
Och så blev det. Bea´s rökeri föddes. 15-åringen lärde sig att röka fisk och stod nere i hamnen och sålde den några timmar varje dag.
– Jag minns det som i går; vi ställde upp ett blått litet bord med en svart-vit vaxduk på och så stod jag bara där med några frigolitlådor med rökt fisk. Jag kommer aldrig att glömma pappas min när han skulle hämta hem mig första dagen, säger Bea.
– Jag hade väl sålt två, kanske tre fiskar och var stolt som bara den, medan pappa tyckte att jag kunde ha litet högre målsättning än så.
Sen har det bara rullat på.
– År två sålde jag mer och ibland kom det folk som fick sitta och vänta medan ny fisk röktes, då tog jag dit en kaffebryggare och började servera kaffe och jag minns att jag gjorde hallonpajen vi serverar än i dag också. Sen var det en som frågade om han kunde köpa fisken och äta den på plats och en annan undrade om jag inte hade någon sallad till.
Året därpå skulle kvarnkaféet hålla stängt och byaåldermannen i Jävre bad Bea att öppna ett litet kafé vid sidan om fiskförsäljningen.
– Javisst, sa jag, men nu blev det plötsligt väldigt mycket att göra och jag fick kalla in både mamma (Maureen Wallon-Lindbäck) och mormor (Gunilla Wallon) att hjälpa till.
Bea´s rökeri och hamncafé hade fötts och nu rullade allt på ännu fortare. Bea och mamman och mormorn bakade och serverade, pappan rökte fisk och byggde om och till.
– 2015 anställde vi för första gången, men innan sommaren var slut hade vi fem–sex anställda och året därpå, 2016, då folk verkligen hade upptäckt oss, stod vi och grät i köket, helt slut allihop, och tömde salladshyllorna på både Ica, Coop och Willys varenda kväll, minns hon.
I dag har Bea´s 19 säsongsanställda ungdomar, plus någon extra då och då, och så familjen förstås.
– Ja, utan mamma och pappa hade det här ju aldrig gått, vi gör det verkligen tillsammans.
Beatrice berättar att pappan, som egentligen tänkt lägga ner sin fiskodling, istället fick säga upp sig från jobbet och satsa mer än någonsin på odlingen och rökningen, plus allt byggjobb han gör vid sidan om också.
– Ibland kan man se honom svänga in på området med bilen – och så bara försvinna där bakom ratten. Då tar han en liten tupplur för att orka sen, säger hon.
Mamman jobbar kvar i vården, men har gått ner i tid för att orka med. Så mycket semester blir det ju inte.
På vintern studerar Beatrice i Umeå. Inspirerad av sitt företagande läser hon HR, personalansvar.
– Företagandet har ju lärt mig hur enormt viktig personalen är och hur viktigt det är att den mår bra, att man har ett bra ledarskap och så vill jag ju verkligen jobba med människor.
Nu har hon bara ett år kvar på utbildningen, vilket obönhörligen kommer att ställa henne inför ett vägval. Vad ska hon jobba med? Var ska hon bo? Och vad händer med Bea´s?
Det finns en del förslag om samarbeten vintertid, men än är ingenting bestämt.