Sista bilden på Victor, jublande efter sitt målskott i Piteåtröjan. Två minuter senare föll han ihop och dog på fotbollsplanen.
– Det som hände var så overkligt, så chockartat att det var svårt att ta in. Samtidigt tror jag att chocktillståndet skyddade mig. Det var som en utomkroppslig upplevelse allting, att det här händer inte mig, säger Sofia Pettersson om tragedin som inträffade mitt under fotbollsmatchen på LF Arena i Piteå söndagseftermiddagen den 2 september 2012.
Han var verkligen ingen vanlig dussinlirare, Victor Brännström.
Det stod tidigt klart att den bollbegåvade ynglingen från Blåsmark skulle bli något alldeles extraordinärt. Via pojklagsspel i hembyn tog han klivet över till Hemmingsmark, Piteå IF och en karriär kryddad med 27 framträdanden i svenska pojk- och juniorlandslaget.
Flera allsvenska klubbar fick upp ögonen för talangen och sjutton år gammal skaffade han en agent och signerade ett proffskontakt med Helsingborgs IF, en sejour som dock stördes av skador och bara blev ettårig.
Därefter följde fyra säsonger för Boden i superettan innan Victor åter valde att satsa helhjärtat på Piteå IF.
”Övre Norrlands bästa fotbollsspelare”, kallades han i tidningarna.
Redan under tonårstiden på högstadiet i Hortlax lärde Victor och Sofia Pettersson känna varandra, och på Strömbackas gymnasium blev de ett par.
– Jag gillade också fotboll och spelade i Storfors AIK, men det var nog andra parametrar än just fotbollen som förde oss samman, säger Sofia.
2007 kom dottern Alva till världen, och två år senare utökades familjen med sonen Hugo.
– Det är klart att livspusslet komplicerades med två små barn, jobb, hus och en aktiv fotbollskarriär vid sidan om, minns Sofia som själv då hade lagt bollskorna på hyllan.
– Vi var överens om att Victor skulle fortsätta så länge han tyckte det var kul, även om han började grubbla på att lägga av och satsa på familjelivet.
Tankarna på att lämna fotbollen tilltog påtagligt i slutet av januari 2012 då Victor oförklarligt kollapsade under en träningsmatch i Arcushallen i Luleå.
– Han fördes till Sunderby sjukhus, och både där och efteråt gjordes ordentliga undersökningar men inga fel hittades.
Men händelsen spelade in när Victor senare inför säsongsstarten meddelade att han bestämt sig för att lägga av. Stjärnspelarens avhopp gjorde PIF försvagat och i takt med lagets motgångar och risken för kvalspel fattade Victor ett nytt beslut under sommaren om att återuppta fotbollspelet till höstsäsongen.
Söndagen den 2 september 2012 var det så dags för Piteå IF att möta Umedalen hemma på LF Arena.
– Både mina och Victors föräldrar hade kommit för se matchen tillsammans med mig och barnen. Och det kändes såklart jättekul när Piteå tidigt tog ledningen och Victor gjorde målet.
1-0 kom redan i den fjärde spelminuten.
Från distans sköt Victor ett hårt skott, och fångades direkt därpå på bild när han jublade över målet med utsträckta armar.
Då var klockan 15:04 den vackra soliga söndagseftermiddagen på LF Arena.
Efter sedvanliga kramar och high-five bland rödskrudade Piteåspelare gjorde Umedalen knappt två minuter senare avspark från mittpunkten. Då var klockan 15:06. Bollen spelades bakåt. Piteåspelarna i anfallslinjen formerade sig för att sätta press.
Victor Brännström med nummer 9 på ryggen tog några steg in på motståndarnas planhalva, stannade upp och böjde sig ner och liksom kippade efter luft. Sedan reste han sig, vinglade till lite och föll handlöst rakt framåt ner på gräsmattan.
– Efter målet hade jag vänt mig mot Hugo som bara var drygt två år för att ge honom korv. Då började folk plötsligt att skrika och jag fattade ingenting, tills jag tittade ut över planen och såg Victor ligga där helt livlös.
Situationens allvar stod klart omgående. PIF-funktionärer rusade in på planen och en sjuksköterska från läktarplats anslöt direkt för att assistera inför chockade anhöriga, förtvivlade spelare och en uppriven publik. En hjärtstartare hämtades i ilfart från närliggande ishallen.
Återupplivningsförsöken pågick från första stund oavbrutet och intensivt tills dess första ambulansen körde in på gräsmattan efter cirka åtta minuter för att ta över arbetet. Strax därpå anslöt ytterligare två ambulanser. Sjukvårdspersonalen kämpade länge ute på fotbollsplanen för att få igång den livlöse Victor Brännström. Men det gick inte.
– Min hjärna kunde knappt ta in händelsen. Jag stängde av. Tid och rum försvann. Det var så overkligt allting och jag var med där ute på planen. Mina föräldrar tog snabbt hand om barnen, två- och fyraåringen, och tog bort dem från arenan, och jag åkte med en ambulans in till Piteå lasarett. Där fortsatte man försöken med återupplivning en lång stund. Även om hoppet är det sista som överger en, hade jag redan förstått utgången under ambulansfärden. Jag visste allting redan när dödsbeskedet kom och det var så bottenlöst smärtsamt, säger Sofia Pettersson.
Dödsorsaken tillskrevs senare en förstorad hjärtmuskel.
– Hela första året efter Victors bortgång handlade bara om att överleva, hitta sätt att fungera tillsammans med barnen, de nära och kära. För att klara sig igenom gick det inte att planera eller tänka framåt mera än någon timme i taget. Det var tufft.
– Egentligen är det förunderligt hur stark en människa är. Jag är ju långt ifrån ensam om att ha upplevt traumatiska saker men det är förbluffande att det går att bearbeta så smärtsamma sorger och komma vidare, även om det tidvis verkar omöjligt.
Dagen efter tragedin samlades spelare och ledare i Piteå IF till minnesstund på LF Arena för att hedra sin bortgångne klubbkamrat.
– Jag har verkligen sörjt, bearbetat, pratat, ventilerat, gått i sorgegrupp och tampats med känslostormar. Tack och lov har stödet utifrån varit enormt. Familjen, närstående, kompisar, fotbollsfolk och grannar har stått som pelare runt om oss och stöttat. Sedan har jag alltid haft en tanke om att Victor själv absolut hade önskat att jag och barnen skulle komma vidare.
I flera år har Sofia upprätthållit och fördjupat en vänskapsrelation med sjuksköterskan Eva, som var den som gav Victor första hjälpen där ute på fotbollsplanen.
– Vi har träffats regelbundet och fört samtal om Victor, om händelseförloppet och mycket annat. 3,5 år efter olyckan sade hon plötsligt en dag, ”jag har hittat en kille åt dig”. Till mig?! Jag som var beredd att leva ensam med barnen fick träffa Emil Wikström från Arvidsjaur. Det klickade och i dag är vi sambo på gården i Bergsviken och har fått Theo, 2,5 år.
– Jag har haft en stor kärlek i mitt liv, och nu har jag fått en till, säger Sofia Pettersson, och ler.