POP/COUNTRY. Redan på skivomslaget märks att något hänt med Dixie Chicks sedan föregående studioplatta. På "Home" från 2002 står tjejerna uppställda framför en av USA:s många, långa och ödsliga highways, enkelt klädda, endast lätt sminkade. På "Taking the long way home" är det stadsmiljö som gäller. Trion står framför en bil i neonskenet, hårt sminkade i fräcka trendiga kläder. Det är kaxigt, tufft och tydliggör en kursändring som inte enbart visar sig på bild utan också i musiken. Framför allt på det sätt att den traditionella countrymusiken fått ge vika för ett poppigt och mer modernt sound. En kursändring som jag generellt inte alls är förtjust i när det gäller countrygrupper, men som i det här fallet fungerar utmärkt. Något som till viss del kan bero på att Dixie Chicks anlitat Rick Rubin som producent. Han har som vanligt gjort ett utmärkt jobb med produktionen, som i stora stycken är fantastisk. Nu hjälper inte det om en skiva i övrigt dras med stora brister. "Talking the long way" har dock inte sådana. Låtmaterialet håller genomgående hög klass och så också det musikaliska framförandet. Och sen dessa röster: Natalie Maines hesa beslöjade röst, uppbackad av Martie Maquire och Emily Robinson är en anrättning av absoluta världsklass.
