ROCK. Det finns recensioner man ångrar. Den jag skrev 2005 om Minnesota-trion Lows då nysläppta "The great destroyer" är en sådan. Jag repeterar gärna bandets beskrivning ("Joy Division möter Simon & Garfunkel") av sin musik. "Bitvis rent hypnotiserande" skrev jag men satte en futtig trea. Med tiden har den visat sig vara en av det här årtiondets allra bästa plattor. Inte lättlyssnad, men med kanonlåtar i en spännande processad ljudvärld. Uppföljaren "Drums and guns" svarar inte riktigt upp mot mina högt ställda förväntningar. Melodierna är inte lika genialiska och överlag känns det mer introvert den här gången. Den inneboende popkänslan har flyttat ut och låtarna är generellt mer minimalistiska och mer skissartade. "Drums and guns" smäller, titeln till trots, inte lika högt som som sin närmaste föregångare.
