Skymningsmelankoli och att äga sin kropp igen
Hon gråter några trilltårar, vi leker en stund med mina mobilsignaler innan det blir välling och sängen.
Sedan hon somnat går jag systematiskt igenom rum för rum. Plockar ihop mitt smyckeskrin med billigt krams som hon jobbar med varje dag. Går ner till hallen och rafsar ihop hundens alla koppel. Tillbaka i korgen. Blöjlådan, köksskåpet, leksakerna i vardagsrummet.
Det är faktiskt en av de saker jag njuter av på kvällarna. Att göra fint bland hennes grejor. Så att hon verkligen känner att hon börjar en ny dag när vi kliver upp om morgnarna, att ett nytt äventyr väntar för dagen. Även om äventyret bara är att undersöka hundhalsbanden i hallen för sjuttiofemte gången.
Man har ju hört historier om att alla småbarnsföräldrar på gatan har samma frekvens på babyvakten. Efter ett tag orkar man aldrig stänga av babyenheten i sovrummet - och plötsligt hettar det till mellan mamma och pappa och grannarna får avlyssna härligheten på sina föräldraenheter.
Riktigt så spännande är det inte här.
Det är mer åt det läskiga hållet. För på sistone har vi börjat få in någons com-radio på vår babyvakt. Varje gång det pratas i vår föräldraenhet hoppar jag till. Är det månne upptakt inför älgjakten?
Sätter mig vid köksbordet. Det är handplockade stenar från olika stränder på ett patinerat fat, det är höstljus och te och fruktsallad toppad med valnötter och flytande honung. Njuter av att vara min egen för första gången sedan Siri flyttade hit. Visst, allt är egentligen som vanligt. Blekgrå vardag, fina stunder, stjärnögd hund och allra bästaste mannen. En stilla dans med ettåringen tätt tätt intill. Ja, fast numera är väl dansen ganska vild.
Men när livet känns ordnat finns mer tid att känna efter. Och jag känner mig som min igen. Först var det vilja-bli-gravid och försiktighet med alkohol och tankar på en liten raring i magen, sedan var det nygravid med ömmande kropp och illamående, till slut blev det ju stormage att ta hänsyn till och sedan var det amningen, bundenheten, oersättligheten.
När jag var nybliven mamma sa en vän att hon känt ett behov av att ha sin kropp för sig själv mellan sina barn. Nu förstår jag så väl vad hon menar. Det har gått några veckor sedan jag slutade amma och ursäkta mig, men jag säger bara välkomna tillbaka rätt så tomma och hängiga - men ack så mina bröst.
Det är först nu jag känner att min kropp är min.
Det är en fantastisk känsla.
Planerar in träningsstart och filar ner naglarna (det gör så ont att hålla i skivstången om de är för långa) och packar väskan. Oj så kul det är. Och jobbigt.
Sedan blir det bastu med en nektarin som sällskap.
Jag vet inte om min egentid är mer värd nu, jag vet inte heller om jag njuter mer nu.
Kanske har jag bara mer vett att verkligen känna efter att jag njuter.
Så jobbar vi med nyheter