Skrumpna ballonger och skruttiga relationer
"Klänning!", pekar hon.
Jag erbjuder några mer höstiga plyschalternativ som jag hänger över spjälsängskanten. "Välj", säger jag. Och det är väl inte speciellt svårt att lista ut vilken klänning som är självklar.
Jag försöker leta fram ett par varma strumpbyxor som inte skär sig totalt mot den skira sommarklänningen och maken gräver i tvättkorgen för att se om den vita koftan ändå inte går att använda över skapelsen.
Men vi är inte klara än. När vi står färdigklädda i hallen säger Siri bestämt: "B’llonger!" och pekar på de halvskrumpna ballonger som fortfarande hänger i kökslampan sedan tvåårskalaset i augusti (vi kanske borde storstäda hemma i helgen?!).
Så kommer vi oss iväg, fröken själv tronar i cykelkärran. I finaste bröllopsklänningen som börjar vara aningen tajt över överkroppen och med en ögla kring handleden som håller kvar tre skrumpna ballonger i snöre, fladdrandes i vinden.
I helgen är det dags för ytterligare två kalas. Nu vet ni hur vi kommer rustade!
När jag och Siri återförenades efter min Stockholmshelg utstötte hon gutturala ljud medan hon sprang fram till mig och kärlekssjönk in i mina armar. Hur kan man få sådant hjärtstygn av att få krama sin flicka efter några få roliga bortadagar? Det var jag aldrig förberedd på. Dagen efter är jag föräldraledig och hon är arg på mig. Hon låtsasgråter och är ilsk, långt ifrån vår lugnharmoniska tjej. Men jag finns där när det stormar och när hon leker att hon reser i väg med lilla väskan packad hojar hon "Hejdå mamma, jag kommer baka!".
"Jo, gör det", säger jag. "Vi åker iväg från varandra, men vi kommer alltid tillbaka."
Hon pratar bättre och bättre och hunden Hemi heter numera Hemi och farmor heter för det mesta fammo. Att följa med på språkresan är fantastiskt, men det är inte utan att jag saknar Mimmi och mamma Peka ibland.
Jag har läst hur många böcker som helst, främst romaner och kåserisamlingar, om att få och ha barn från olika kvinnors perspektiv. På senaste tiden har männen börjat göra sina röster hörda i barnfrågan. I somras läste jag med stort intresse "Pappadagar i råttans år" av Daniel Möllberg om separation, depression, viagra - och framför allt om kärleken till de två barnen.
Min favorit från graviditeten var "Hemliga pappan" av journalisten och författaren Andreas Ekström. Det är en bok jag fortfarande kan återvända till.
Nästa på väntelistan är "Jag tror vi behöver prata faktiskt" av Jon Jefferson Klingberg. Han är journalist och gitarrist i Docenterna och har skrivit romanen om Karl
Mikael, en 38-årig pappa till två barn, skribent och gitarrist i en rockgrupp - och nyss skild från den framgångsrika tv-journalisten Kristin. Just efter skilsmässan pendlar han mellan euforisk glädje över den nyvunna frihet som livet plötsligt erbjuder och den sorg han känner över det liv som hastigt tagits ifrån honom.
Perfekt läsning en föräldraledig dag med sovande k’lastjej.
Så jobbar vi med nyheter