Skomakarhantverket satte avtryck i historien
Skomakarna finns inte kvar. De som i dag sysslar med skor är reparatörer. Så uttryckte sig skomakarmästare Ernst Holmstedt i Piteå redan i slutet av 1950-talet. Han var bland de sista i sitt hantverkarskrå som formade skor utifrån fotavtryck som Piteborna lämnat.
Birger Holmgren (1910-1984) gjorde näbbskor i över 50 år.
Foto:
Holmstedt lade då ett stadigt papper på golvet och kunden fick ta av sig i strumplästen, sätta foten på papperet, och ritade med en blyertspenna runt fotens kontur. På detta sätt garanterades en personligt avpassad och fotriktig sko.
Sedan blev det allt mer vanligt att skorna fabrikstillverkades med maskin. Skomakaren fick då tillgång till maskiner, spik och klister för att reparera skorna.
I 1800-talets början var Piteå en liten idyllisk småstad och det fanns många hantverkare. 1803 noterades, enligt Handelstidningen, att det i staden fanns 40 verkstäder med 19 gesäller och 17 lärgossar, varav det i fem verkstäder sysslades med skomakeri.
Vid samma tidpunkt fanns i Luleå 27 verkstäder.
Skomakarhantverket är av gammalt datum.
Skomakaren fick gå igenom tre olika trappstadier i rangskalan, lärlingens, gesällens och sedan mästarens. Lärlingstiden var på den tiden stipulerad till tre år, innan det blev gesällbrev.
I Pitebygden har genom åren funnits många skomakare. I Långnäs exempelvis räknande någon ut att det en gång funnits 20 skomakare och i Lillpite var antalet nästan lika många.
I många städer finns det en gata som heter Skomakargatan eller liknande. Så även i Piteå. Gatunamnet berättar att det förr i världen bott skomakare där.
70 år i yrket
Bland de mera kända skomakarna i gamla tiders Piteå nämns Gustav Gabriel Rönngren och hans son Olov Antonius.1883 skriver Norrbottens-Posten att O A Rönngren hade sin verkstad i hörnet Uddmansgatan och Prästgårdsgatan.
Han hade då tagit över den år 1880 avlidne faderns verksamhet.
O A Rönngren började med att praktisera i skomakeriyrket i Stockholm och andra sydsvenska städer. Efter hemkomsten till Piteå startade han egen skomakeriaffär och drev rörelsen i omkring 20 år. Därefter ägnade han sig åt jordbruk.
Vid 12 års ålder kom Ernst Holmstedt i lära hos O.A. Rönngren och fick många lärdomar inpräntade för framtiden. Rönngren drev då skomakerirörelse med upp till 24 anställda och gjorde skor. Holmstedt lärde sig yrket, satt vid disken, vid lappmaskinen och fick sköta butiken i arbetsdagar som började klockan sex och många gånger inte slutade förrän klockan åtta på kvällen.
Holmstedt övertog rörelsen 1908. Han fortsatte sedan med verksamheten belägen i en liten stuga vid Storgatan, och med den gamla tidens verktyg i sin hand, även sedan han passerat de 80. Holmstedt dog 1963 och hade då varit över 70 år i yrket.
Skomakarföreningar
Under en tid fanns det till och med skomakarföreningar i bygden, vilka samlade yrkesutövarna för att hjälpa varandra.
På 1930 talet fanns följande notis i PT: "Brist på skomakare råder i Sikfors där ingen skomakare f.n. finnes. En så pass stor och folkrik by skulle säkert sysselsätta en sådan. Därest någon av nämnda kategori känner sig hågad så är han mycket välkommen. För arbete svara alla som ha trasiga skor".
Under 1950-talets och tiden därefter blev det en kraftig nedgång. Det var då lädret började mista sin betydelse. Lönsamheten försämrades kraftigt och antalet skomakerier reducerades.
En hantverkare som kunde berätta skomakarhistoria var Karl Markström, vilken lade av med sin verksamhet i början av 1970-talet. Han huserade i ett litet hus på en bakgård i centrala Piteå ,med adress Storgatan 64. Markström hade en tid en kompanjon, John Eriksson. Namnet på rörelsen var Nisses skomakeriverkstad, efter Johns far som startade tillverkning under första världskriget av bland annat näbbskor.
Ensam skomakare
När Karl Markström och John Eriksson 1943 började med rörelsen fanns det ett dussintal skomakerier i Piteå. De sista två åren, fram till nedläggningen 1972, drev Markström ensam skomakeriet. Han kom in i branschen genom sin far som var stuvare under somrarna och lagade skor under vinterhalvåret. Markström gick ur tiden 1978.
Gustav Björkman,Öjebyn, bytte 27 år gammal ut grovarbetet mot skomakeriyrket och hade verksamhet i Lillpite och sedan i Öjebyn. När Björkman började fick han en krona och 75 öre för ett skopar. Han gjorde två par per dag. Dagsförtjänsten var således 3:50. Vid den här tidpunkten köpte han en stålsymaskin för 900 kronor, vilken avbetalades med 20 kronor per månad. Gustav Björkman avled 1982.
I Långnäs höll Birger Holmgren till. Han avled 1984. Holmgren legotillverkade en tid näbbskor för Sandlunds garveri i Bölebyn. Han började 14 år gammal, år 1924, som lärling hos skomakare Knut Lundkvist i Långnäs. Det var endast om vintrarna det lönade sig att göra skor. Sommartid var Holmgren i arbete på Wiréns bogserbåtar.
- Det var inga åttatimmarsdagar. Vi höll i sylarna och lädret från det vi steg upp i arla morgonstund tills vi kröp till kojs sent på kvällen. Vi tog 2:50 för mansskor och en krona för kvinns, har Birger Holmgren berättat om sina första år vid symaskinen.
Så jobbar vi med nyheter