Visserligen hette det i 1871 års fattigvårdsförordning att ” de fattiga skulle hugnas med frivillig barmhärtighet, medlidande och kristlig kärlek”. Vackert tal och fagra löften som det oftast blundades för.
När Nils Olof Löfgren i Öjebyn i december 1899 blev föremål för fattigvårdsstyrelsens handläggning, att han skulle tvångsintas på fattighuset i Öjebyn slutade det med självmord.
Löfgren ansåg sig själv sjuk och ville bli inlagd på Piteå lasarett. Hos de kommunala myndigheterna fick han inget gehör för denna önskan. När Löfgren sedan såg föreståndaren för fattighuset komma för att hämta honom utspelade sig en tragisk historia. Löfgren skar nämligen, fylld av skräck för fattighuset, halsen av sig med en rakkniv. ”Skar halsen av sig med kniv” finns antecknat i Piteå landsförsamlings dödbok.
Den kommunala fattigvården ansåg det var lämpligare – och billigare – att placera honom i fattiggården i Öjebyn.
Detta i en tid när de som vistades i fattiggården, ofta benämnda för hjon, kostade 41 öre per dag och person. De kommunala revisorerna tyckte dock att de som togs in på fattiggården kostade alldeles för mycket och hade som krav att kostnaderna skulle reduceras.
En annan person, med efternamnet Löfgren, var 13-årige Johan August, hemmahörande i Långträsk. Han hade av fattigvårdsstyrelsen, till lägstbjudande, utackorderats hos en hemmansägare i Öjebyn. Hemmansägaren utnyttjade 13-åringen så hårt att han drabbades av svåra krampanfall. Till slut fick han vård vid lasarettet i Piteå.
Johan August Löfgren slutade sina dagar 1928, 40 år gammal. Han var då bosatt i Byn, Älvsbyn.
1915 gifte han sig med Maria Charlotta Kvarnström. Makarna var då en tid bosatta i Gråträsk och fick tillsammans tre barn. Efter makens död 1928 inledde makan ett nytt förhållande. I det förhållandet föddes två barn.
I oktober 1903 berättar tidningarna om en fallen storhet som var utan hjälp. Det handlade om förre stadsfiskalen i Piteå, Eskil Westerberg som hos fattigvårdstyrelsen i Piteå begärt att få ett tillfälligt understöd för att kunna försörja sig. Begäran avslogs. Westerberg klagade då hos regeringen att fattigvårdsstyrelsen skulle åläggas betala ut understöd.
Fattigvårdsstyrelsen i Piteå hade dessförinnan ålagts att till Stockholms stad utbetala en krona om dagen för Westerbergs vistelse i Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, intill dess han skulle utskrivas därifrån.
Ett utackorderat fattighjon, Johanna Lindmark, född 1839, hamnade i början av 1900-talet hos en bonde i Lillkorsträsk. Hon misshandlade där så svårt av bonden att hon avled i april 1904.
När Johanna Lindmark var i färd med att hämta vatten ur en brunn kom bonden fram till henne och frågade hur hon hade det ställt med Gud. När hon svarade undvikande tog bonden fram en järnstång och tilldelade henne flera slag i huvudet. Han drog sedan den medvetslösa Lindmark till stallet, där han bröt upp några plankor i golvet och där placerade sitt offer. Lindmark, fortfarande vid liv, låg där och jämrade sig. Hon fick då motta ytterligare slag . Efter utfört dåd lämnade bonden gården tillsammans med sin mor och åkte med häst och vagn till Finnäset, där han senare hanns upp av rättvisans handhavare.
Johanna Lindmark, bördig från Storfinnträsk, Älvsbyn, avled påföljande dag.
1906 rapporterade tidningen Norrbottens Posten om slavhandel i Öjebyn. Fattigvårdsstyrelsen hade tagit ett beslut att utplacera sju pojkar i åldern 7-12 år. Fattigvårdsstyrelsens ordförande Arvid Wikström ville ha en snabb uppgörelse, där de lägstbjudande skulle erbjudas pojkarna som arbetskraft..
21-årige Arvid Pettersson från Höglandsnäs var en av många som hamnade på fattiggården i Öjebyn. Där trivdes han inte och rymde därifrån sex gånger. Vid en av rymningarna gav han sig iväg till skogs för att sedan återfinnas fullkomligt nerkyld och med förnyad transport till fattiggården.
I ett fattigvårdsprotokoll från november 1861 framgår det att fattighjonet, inhysesman Anders Nilsson Rapp och lösa pigan (en piga utan fast anställning) Anna Katarina Nilsdotter skulle till ”försörjning och vård å entreprenad utbjudas å auktion till minstbjudande”
Anna Katarina Nilsdotter avled i Porsnäs, Norrfjärden år 1884 i en ålder av 59 år
Fattigvårdsstyrelsen auktionerade ut hjonet till församlingsmedlemmarna, som under auktionen lade bud på vilken ersättning de krävde av fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om hjonet under ett år. Den som erbjöd sig att ta hand om hjonet för lägst ersättning, vann budet. Fattigvårdstyrelsen ersatte budvinnaren för kost, logi, kläder och eventuell sjukvård och begravning. Fattighjonet förväntades samtidigt arbeta för budvinnaren efter förmåga.
Bonden Johan Larsson i Kalamark hade på auktion ropat in drängen Ulrik Larsson. Han var inte belåten med den tilldelning av korn han fått av fattigvårdsstyrelsen för att ta hand om drängen.
Bonden Larsson ansåg sig ha blivit lurad vid inropet eftersom drängen inte var så arbetsduglig som det påståtts. Fattigvårdsstyrelsen beslutade då att Larsson skulle få sex tunnor korn för hela året, om han behöll drängen.
Ur de gamla protokollen kan nämnas att år 1869 bortauktionerades, i december, 50 äldre personer i Piteåbygden för i runda tal 35 000 liter korn medan 77 unga personer såldes för 2,774 riksdaler, i pengar.
”På några ställen förekommer det kärlekslösa och upprörande, att de fattige uthyras till den minstbjudande. Ett vida bättre sätt är att för kommunens räkning inköpa en fattiggård, där alla behöfvande få bostad, föda kläder samt andlig och kroppslig vård mot skyldighet att efter föreståndarens tillsägelse arbeta efter förmåga” påpekas det i en handledning kring fattigvården, tryckt 1886.
Fattigvårdsauktioner förbjöds i Sverige i och med 1918 års fattigvårdslag.