PT har tidigare berättat om ”Linda”, som kämpat med sitt drogmissbruk under många år. Hon har suttit på flera LVM-hem, det vill säga omhändertagits enligt Lagen om vård av missbrukare (1988:870), och tillbringat månader och faktiskt år inlåst på institution.
Men vissa LVM-hem klarar inte riktigt att leva upp till sina åtaganden, så man kan knarka på institution också, och Lindas väg tillbaka är och har varit svår.
Hon har gjort flera försök att sluta, inte minst för barnens skull, men konstaterat att det är svårt. Särskilt då gamla polare dyker upp och frestar med ”party”.
Nu är hon, hoppas hon, på rätt väg och ser ett drogfritt Svenssonliv framför sig.
Men Linda, som drogat intravenöst i flera år, har hepatit C – som de flesta andra sprutnarkomaner. Pilotprojektet med sprututbyte i Piteå kan inte hjälpa henne, men kanske de unga, de som kommer efter. Hon välkomnar verkligen initiativet.
– Jamen, äntligen! Du kan ju tänka dig själv när man sitter och hugger i armen med extremt dåliga nålar, som kanske är ett halvår gamla och som 3–4 personer delar på.
Kritikerna har framfört att ett sprututbyte är en total resignation inför drogproblematiken, att man accepterar den som samhällsfenomen och inte gör något mer än att hålla missbrukarna vid liv litet längre.
– Men ingen börjar injicera för att man får rena sprutor, så att hejda smittspridningen är väl skäl nog, säger Linda.
Sen, påpekar hon, kanske samhället får en chans att träffa missbrukare som annars lever ett skuggliv vid sidan om. Får en chans inte bara att hjälpa med vård och behandling utan också att motivera dem att sluta.
Själv ser hon hur det faktum att hon är en känd missbrukare, som både polis och ambulans gjort flera utryckningar till, påverkar hela livet. Hon har nämligen cancer.
En nyligt inledd missbruksbehandling fick avbrytas akut då hon både blödde kraftigt och kissade blod. Vid Sunderby sjukhus fick hon cancerdiagnosen några dagar senare.
– Men efter biopsin (då man tar loss en bit av tumören och analyserar den) blev jag jättesjuk. Jag skulle hem och packa ihop grejer innan operation och eventuell cellgiftsbehandling, men blödde kraftigt hela tiden.
Väl hemma kröp hon in i bostaden och ”kraschade” i sängen. Ambulans larmades, men Linda berättar att hon hela tiden inte blev trodd:
– De trodde inte jag höll på att förblöda, jag var tvungen att dra ner byxorna och visa hur det pumpade blod. Och på akuten var det likadant, jag grät och bad om hjälp men de trodde mig inte. Inte förrän de kollat journalen och upptäckt att jag faktiskt hade diagnostiserad ändtarmscancer, då blev jag skickad till Sunderbyn.
Som sjuksköterska förstår hon personalens oro för smittorisk och annat, särskilt då blodet sprutar, men hon kan inte acceptera deras skepsis och, som hon upplever det, nonchalans inför en sjuk människa.
– En ”vanlig” människa hade aldrig blivit bemött så, säger Linda och berättar att hon på måndag förmiddag – då biopsin skulle göras – hade ett blodvärde på 130, men att det sjunkit till 70 senare på natten då hon var tillbaka i Sunderbyn.
Nu är Linda opererad. Tumören är borta och hon hoppas bli frisk, både från cancern och missbruket. Vården kan på grund av sekretessen inte kommentera hennes berättelse.