Siriskratt i sommarsol till hjärtats filmskatt

Mitt nya mål är att springa utan mp3-spelare. Tanken är att inte störas av flåsig andedräkt utan att istället använda den till att komma in i ett meditationsliknande sinnelag.
Kanske var det tyststillheten i skogen som gjorde att jag upptäckte älgen som stövlade över stigen en liten bit längre fram sist jag var ute. Hunden, som också var med på motionspass, stannade upp. Det ryckte kraftigt i hennes nostryffel, men hon beslutade sig tack och lov för att inte sätta efter skogens konung.

Jag kutade vidare, med en dunkande känsla i bröstet (fast den kan ha berott på andfåddheten också). Älgmötet, ljudet av en crossare någonstans i närheten och en lätt obehagskänsla sedan jag lyssnat på P3-dokumentären om mordet på Anna Lindh på väg in i skogen blir sammantaget lite ruggigt.
Plötsligt märker jag att jag, likt ett mantra, nynnar på en sång i takt med löpstegen. "Studsa fram till en stol. Studsa fram till en dörrpost. Studsa fram till ett skåp Studsa fram till ett booordsben. Studsa fram till en vas. Studsa fram till en taaavla ..." Åh, herre min je. Mitt undermedvetna har plockat fram "Studsmusik" med Mora träsk. Visserligen inte så konstigt då dvd:n med den lilla pingvinen "Pororo" blivit utkonkurrerad av sång och dansrörelser med Leif Walter och Daniel Lindblom. "Sånglekar 3" går om och om och om igen hemma hos oss.
Siri ligger på fårskinnet framför tv:n till Mora träsk, hon kryper upp i soffan och myser till Mora träsk, hon tokdansar, steppar och snurrar till Mora träsk. Hon leker med musiken i bakgrunden.
Själv kan jag numera sjunga en Mora träsklåt för snart sett varje vardagssituation och tro mig - det är inget jag är speciellt stolt över.
Men jag kan förstå storheten i enkelheten. Klassiska barnvisor, underfundiga texter, roliga rörelser och reggeainfluerat och punk som tar barnen på allvar, utan att göra det hela för pluttenuttigt.

Så vi lyssnar vidare och jag lär mig att Mora träsk bildades 1971 som ett rockband. De har sålt över en 1,3 miljoner barnalbum och 400 000 sångleks-videor. De har hunnit med 4 500 live-framträdanden och gör många spelningar på högskolekårerna där studenterna utsätts för nostalgichock när de sittande på golvet får återuppleva klassiker som "Honky tonk", "Hänger öronen på dig ned" och "Huvud, axlar, knän och tår".

En kväll i veckan är vi bjudna på förskolans sommarfest. Vi går tipsrunda, fikar och tittar på när barnen sjunger. Det känns gott att se vår fina flicka i sin vardagsmiljö. På håll ser jag henne skratta och det känns redan som att jag ser ett kornigt filmklipp. Som att det är en sekvens jag kommer att minnas och plocka fram från hjärtats filmskatt. Kvällssol, glada barn, sommarskimmer.
Men vårt barn traskar vidare från lekens centrum och kör istället bil i en koja. För det är så hon trivs bäst. Halvt med i gemenskapen, men ändå med något eget på sidan om.

I kväll grillar vi med finvänner och hejar på Sverige. Den mest fotbollsentusiastiska pappan med en otrolig inlevelseförmåga sitter åter i vår tv-soffa. Kanske gör han en favorit i repris och skriker rundgång i babyvakten.