Simmande grodan - en kille eller tjej?
Kvällen innan det första ultraljudet skakade vi hand på att vi inte ville veta vilket kön vår bebis hade. Och även om det var lite frestande att be läkaren berätta om vår simmande lilla groda var en tjej eller kille så lät vi bli. Det kändes mysigt att inte veta.
I min generation är många vana att kunna kontrollera det mesta och det hänger så klart med om man blir gravid. Men jag tyckte att det var skönt att släppa kontrollen och bara följa med. Att inte veta allt. Att inte kunna veta allt.
Men det finns länder där "att veta" spelar all roll. Sedan ettbarnspolitiken infördes i Kina 1979 sägs den ha förhindrat att 400 miljoner barn fötts. Genom åren har många kinesiska föräldrar gjort abort efter att fosterdiagnostik visat kvinnliga foster.
Innan policyn infördes gick det 108 pojkar på 100 nyfödda flickor, i dag går det 117 män på 100 kvinnor i Kina och om 15 år beräknas det finnas 40 miljoner fler kinesiska män än kvinnor i giftasvuxen ålder.
I efterhand har jag ringat in den 13 augusti med ett hjärta i min kalender. Det är det datum som Siri gjorde oss sällskap hud mot hud. Hade hon kommit när det var beräknat hade hjärtat hamnat på ett datum i slutet av juli. För en annan sak vi inte kan veta med säkerhet är när vårt barn ska födas - om vi inte gör planerat kejsarsnitt.
"Ett kejsarsnitt innebär alltid en ökad risk för både barnet och mamman och jag tycker det är olyckligt att allt fler friska mammor väljer att förlösa genom kejsarsnitt", säger Isis Amer-Wåhlin, sektionschef för förlossningsvården vid Karolinska i Solna, till TT apropå en studie av sex miljoner förlossningar i USA. Resultatet visar att de barn som förlösts med planerade och medicinskt omotiverade kejsarsnitt löper tre gånger så stor risk att dö jämfört med barn som förlösts på normalt sätt.
Jag har inte tänkt gå i polemik mot Linda Skugge eller någon annan kvinna som valt planerat kejsarsnitt. För självklart ska det finnas valfrihet. Jag har bara svårt att förstå att man vill genomgå en stor bukoperation istället för att få vara med om en naturlig förlossning.
När Siri blev tre månader i början av veckan tänkte jag "för tre månader sedan den här tiden hade jag precis fått riktiga värkar, den här tiden hade jag fått ryggbedövning och den här tiden hade de första krystvärkarna kommit".
Så låg hon där under landstingsfilten på mitt bröst. Det fanns inget behov av att räkna fingrar eller tår. Tiden slutade att finnas och tankarna slutade att finnas. Vi hade inte med oss filmkameran och jag är glad att vi inte filmade, det som hände finns bara bevarat i våra hjärtan och huvuden och för mig känns det att det är precis så det ska vara.
Så frågade barnmorskan om vi sett vilket kön det var och jag sa nej. Hon lyfte på bebisen och jag såg pungen, men ingen snopp. Jag tänkte att jag såg dåligt och kisade med ögonen. "Men det är ju en tjej!" sa jag när det kopplade och när jag tittade på min sambo hade han tårar i ögonen.
Och så självklart allt har känts sedan dess. Det är klart att det var en tjej och det är klart att hon blev ett augustibarn. Dagen därpå var himlen barmhärtigt molnig utanför bb-fönstret efter en ändlös räcka av soliga sommardagar. Siri blev ett söndagsbarn. Född den 13, som sin mor. Ett lejon, som sin far.
Jag hoppas att vi får uppleva något liknande igen.
Så jobbar vi med nyheter