Det är huvudintrycket av lördagskvällens konsert i Piteå.
Rösten är snart återställd och när hakan vibrerar på klassiskt Carola-maner står till och med fantomen still. Konserten känns dock bitvis som just "en evighet".
Det var minus-kolumnen. Å andra sidan kommer det fram mycket av personen Carola. Hon har långa samtal med enstaka fans längst framme vid scenkanten, hon kastar ut Carolaprylar och vid flera tillfällen plockar hon upp fans som får sjunga med henne på scenen - länge och i mikrofonen. Det känns omärkvärdigt, generöst och äkta och man kan inte annat än beundra henne. Få artister är så extremt "bjussiga" mot sin publik.
Carola verkar skita högaktningsfullt i att hon är vår största stjärna, att hon borde hålla distans och akta sig för att hoppa ner från pidestalen. Hon berättar, bland annat, att hon behåller jackan på för att hon glömt att raka sig under armarna och att hon drömmer om fler barn. Självklart blir det tal om Jesus och hennes kristna tro, ironiskt nog sekunderna efter att en man bredvid mig har lagt fram sin teori för en vän: "Vem fan vell levva i paradise’? Et je! Då du dåij djäre’ färdit!" Jag skrattar gott.
Låtarna då? "Jag ger allt", en svintung "Så länge jag lever", "Genom allt" och wailingarna i "Allt kommer bli bra, mamma". Där har ni behållningen av en både märklig och intressant konsert.
Jag har sett henne live många gånger vid det här laget. Det här är bottennappet sett till låtval och flöde. Ändå kan man inte låta bli att imponeras av lyskraften, rösten, tonsäkerheten, energin och nämnda generositet. Det finns bara en Carola.