Satu söker sinnesro i naturen

Dig förknippar man väl mer än något annat med bildkonst?

- Jovisst, jag är ju anställd av kultur- och fritidsförvaltningen som konstpedagog sedan 1993. Mitt ansvarsområde är allt som har med konst i kommunen att göra: utställningsverksamhet, konstpedagogisk verksamhet, kontakt med besökare i Konsthallen (där arbetar även en konstassistent), konstparken, konstinköp, samordnare gentemot föreningar som Piteå konstförening, Bildgruppen P och Ådran. Jag ska även fungera som bollplank och inspiratör för dem som vill börja skapa själva.

Men du har även andra strängar på din lyra?

- Jag tycker mycket om att skriva, både poesi och prosa. Nyligen hade jag tre dikter publicerade i Komma, det litterära magasinet som ges ut i Luleå. Jag har gått A- och B-kursen i Skapande svenska på Luleå tekniska universitet och inom ramen för den senare kursen håller jag på med ett stort skrivprojekt som jag kallar Vintergatan 21 och där det är ett hus som berättar. Det handlar om minnen från "Sumpan", Sundbyberg i Stockholm.

Berätta lite om din bakgrund!

- Mina föräldrar kommer från Finland och jag är född i Tammerfors. När jag var två år flyttade familjen till Sundbyberg. Vi bodde i Sumpan tills jag var 11 och flyttlasset gick till Piteå, där pappa hade fått jobb som förman på Sieverts kabelverk i Öjebyn. Det var en stor omställning för mig att komma till Piteå från Stockholmsområdet.

Du har inte ens en antydan till finsk satsmelodi när du pratar, trots din finska bakgrund?

- Jag är tvåspråkig, brukar säga att finska är mitt känslospråk. I själ och hjärta är jag en riktig urfinne. I mig finns det finska kynnet starkt, vemodet och sisun. Vi pratade finska hemma. Men redan vid sju års ålder bestämde jag mig för att ingen skulle kunna höra att jag kom från Finland. Det hänger samman med min första skoldag i Sundbyberg. Jag hade en ny väska med en bild på Båtsman och texten: "Vill du följa med mig till skolan?" Då var det några skolkamrater som skrek efter mig: "Vill du följa med mig till skolan, finnjävel?!" Då bestämde jag mig. Till skillnad från flera av mina kamrater som hade samma bakgrund som jag kände jag aldrig något utanförskap, jag blev aldrig retad eller mobbad i skolan.

I likhet med många Piteungdomar lämnade du hemstan för att återvända till Piteå så småningom?

- Ja, när jag var 19 år for jag till London för att arbeta som au pair. Det jobbet hade jag inte länge, men jag blev kvar i London i fem år. Jag studerade engelska, "konst och självkännedom" och teater. Jag jobbade på olika italienska och spanska restauranger. Men framför allt arbetade jag som försäljare av resor på NSB:s (Norges Statsbaner) kontor, som låg mitt i city vid Trafalgar Square. Även efter att jag flyttat hem till Sverige reste jag till London ungefär en gång i månaden, jag hade ju kvar mitt hus i Wibledon. Jag trivdes oerhört bra i London.

Varför flyttade du tillbaka till Piteå?

- Jag ville studera konst och hade sökt till en välrenommerad konstskola som jag också kom in på. Samtidigt hade mamma för min räkning sökt till konstpedagogutbildningen på Sunderby folkhögskola, en utbildning som hon själv hade gått. Där blev jag också antagen; jag var tvungen att komma till ett avgörande och jag tänkte att det nog kunde vara dags att återvända till Sverige.

Du beskrivs av vänner som en sökare och kallar dig själv så?

- Ja, men jag har en levande Gudstro sedan tio år. Jag kom till tro då jag gick en Alpha-kurs, en introduktionskurs i kristen tro. Jag är aktiv på olika sätt i EFS-kyrkan. Kyrkan är viktig för mig, det är viktigt att få umgås med andra troende. Kyrkan är också en plats för frid och kontemplation. Men även i naturen får jag sinnesro och kan hämta kraft, säger Satu Takkinen och försäkrar att tro inte behöver vara något tråkigt, lika lite som konst är det.