Sara tycker klimakterievården i Region Norrbotten är för dålig och är kritiskt till att det inte finns någon klinik i Piteå där man kan få träffa utbildade specialister.
Sara hade just fyllt 40 år när symptomen på klimakteriet började dyka upp. Besvären kom i skov och höll i sig några månader per år.
– Jag hade värmevallningar, sömnrubbningar och fick kasta av mig och dra på mig täcket om vartannat, säger Sara som trodde hon var för ung för klimakteriebesvär och avvaktade därför med att söka hjälp.
Till slut gick det inte längre och hon tog kontakt med sin hälsocentral. Där fick hon träffa en äldre manlig läkare. Hon berättade om symptomen, hur länge de pågått och hur dåligt hon mådde. Responsen från läkaren blev som en käftsmäll.
– "Jag ska läsa om det här i en bok", sa han, berättar Sara som bad om att få byta läkare.
Svaret blev att det skulle inte gå, då var det bättre att byta hälsocentral och då få en ny läkare per automatik.
På den nya hälsocentralen fick Sara träffa en ung kvinnlig läkare.
Sara letar igenom nätet varje dag för att kanske få tag på de hormonplåster hon behöver för att må bra.
– Hon lyssnade på mig, var engagerad och tog tester. Hennes kunskaper var kanske inte så stora men hon brydde sig och hjälpte mig att få hormonplåster utskrivna och gestagen i tablettform som jag skulle ta för att skydda livmodern mot cancer.
Men Sara tålde inte gestagentabletterna. Hon beskriver det själv som att hon blev som förbytt.
Sara och jack russelterriern Molly trivs i trädgården i Munksund där hon kan koppla av från jobbet och samla energi men när klimakteriebesvären var som värst för något år sedan orkade hon inte sköta om växterna och allt vissnade.
– Känslorna for upp och ner, ibland var jag helt psyko. Jag började jobba hemifrån för att slippa träffa människor. Jag gick runt och var som ett åskmoln och tyckte att alla runt omkring var idioter. I stunden fattade jag inte vad som hände, att det var jag som var knäpp i huvet och inte alla andra och att jag blev så av tabletterna.
Hon fick rådet att vänta ut humörsvängningarna, fortsätta ta gestagenet och att det skulle bli bättre. Men det blev det inte.
För att inte tappa det helt började hon slira med att ta gestagenet, trots att man måste ta det som skydd för livmoderslemhinnan.
Trädgården i Munksund är Saras stora passion. Här njuter hon och kan koppla av från jobbet men då klimakteriebesvären är som värst orkar hon inte med någonting. "En sommar vissnade allt då jag inte orkade med att vattna. Det fanns ingen energi."
– Det gick bara inte. Det gick ut över mitt arbete. Jag tålde inte stress längre, kunde bli helt paralyserad vid arbetsanhopning och få ångest. All energi jag hade gick åt till jobbet, där det var fullt ös medvetslös.
Efter några fruktlösa kontaktförsök med hälsocentralen, vände hon sig till en nätklinik som är specialiserad på klimakteriet. Här fick hon en hormonspiral utskriven. Den ersatte tabletterna som skydd för livmoderslemhinnan. Någonstans här började hon få ordning på läkemedlen och förstå vad hon tål och inte.
– Kvinnan på nätkliniken frågade om jag kunnat ta p-piller förut och det har jag inte. Jag mådde dåligt på dem och det blev samma med gestagentabletterna. Spiralen blev som en lättnad, den verkar lokalt och jag tål den. Jag slipper ta "knäppillren".
Nu har Sara, som så många andra, drabbats av restnoteringen av hormonplåster. Den styrka hon har går inte att få tag på och verkar inte komma in under hela 2024. Istället för hormonplåster tar hon nu östrogengel, något som hjälper till 65 procent enligt Sara.
– Jag mår väl sådär. Jag mår inte sämst men är torr i alla slemhinnor och har börjat få tillbaka ledvärken som plåstren hjälper mot. Just nu kämpar jag för att få tag på hormonplåster som fungerar bättre än gel men det är svårt.
Dagligen kollar Sara av olika nätsidor och apotek om det kommit in östrogenplåster som hon behöver för att må hyfsat genom klimakteriet.
Sara är irriterad på vården som rör klimakteriet och tycker att kunskapen generellt är för dålig.
– Man får bara prata med allmänläkare, aldrig någon gynekolog. Man ska dessutom ha tur att få prata med en allmänläkare som kan något och bryr sig.
Sara Sandqvist beskriver det som att hon blev helt psyko av gestagentabletterna hon tog under en tid. "I stunden förstod jag inte vad det handlade om, jag tyckte bara att alla runt omkring var idioter."