Det är en berättelse om revansch, om att bryta upp, om kamp och att välja livet. Berättelsen tar sin början i Kiruna - på Högalidskolan. Det var där Sara fick ta emot de första slagen, knivsticket och så den där gången då en pojke tände eld på henne. Den fysiska mobbningen var brutal. Men värst var ändå den psykiska terrorn, den på Lunarstorm, på sajten: "Alla vi som hatar Sara fettot Fors".
Mobbningen pågick under hela skoltiden, från lågstadiet till gymnasiet. Högalidskolans ledning gjordes uppmärksam på vad som försiggick - gång på gång - men ingen gjorde någonting.
Fick hemundervisning
- Så småningom slutade jag berätta om vad som hände. Jag blev ändå aldrig trodd. Blev jag knuffad nedför en trappa och berättade om det för rektorn fick jag höra att jag kastat mig själv utför trappan för att få uppmärksamhet.
För att hantera den själsliga smärtan började Sara skära sig på armarna.
Mobbningen fortsatte och när Sara var 14 år beslutades att hon skulle tas ur skolan och i stället få hemundervisning. Mobbarna fick gå kvar.
Sara som då var kraftigt överviktig drog på sig bulimi för att gå ner i vikt. Hon tappade 50 kilo för att senare gå upp 20 av dem igen.
Efter grundskolan började Sara på Estetprogrammet på gymnasiet. En tid som Sara kan tänka tillbaka på med viss glädje.
- Jag hamnade i en fin klass och fick kompisar. Tyvärr orkade jag inte fullfölja studierna. Jag mådde för dåligt. Efter ett och ett halvt år hoppade jag av.
Sara hade då kommit till en punkt där hon kände att hon måste bort från Kiruna eller stanna kvar och ta livet av sig.
- Jag funderade på att ta bort mig flera gånger men jag vågade inte.
Skrev på kontrakt
Vändningen kom när Sara blev antagen på det allmänna programmet vid Framnäs folkhögskola. Men nystarten blev svår.
- Jag var så skadad av att inte ha haft ett socialt liv på 13 år. Jag hade ingen aning om hur jag skulle föra mig bland folk och kunde kläcka ur mig de mest konstiga saker. Om någon rörde vid mig skrek jag och jag ville mest vara för mig själv.
Studierna gick knackigt och frånvaron var hög. Till slut fick Sara skriva på ett kontrakt att om hon inte började sköta sig skulle hon åka ut från skolan.
- Det ville jag inte. Jag hade börjat hitta tillbaka till livet och behövde vara här. Så jag skärpte till mig. Nu går allt bra och till våren är jag klar med studierna.
Att komma bort från Kiruna och in på Framnäs folkhögskola blev Saras räddning. Här har hon lärt sig leva. Hon har gått ner 50 kilo i vikt genom en strikt diet och motion. Hon har också hittat kärleken.
Till sommaren ska Sara få genomgå en operation. Den överflödiga hud hon bär på ska tas bort och huden från magen ska användas för att täcka ärren hon har på armarna. Ärr som vittnar om tiden då hon skar sig.
Stöttar andra utsatta
Uppväxten i Kiruna har lämnat spår, både synliga och osynliga.
- Jag fick posttraumatiskt stressyndrom av mobbningen och det blir jag aldrig av med. Jag har svårt att lita på folk och ser mig hela tiden över axeln.
Den förstörda barndomen kan Sara aldrig få tillbaka. Men lite upprättelse har hon fått. När Sara var 17 år dömdes Högalidskolan för att inte ha gjort tillräckligt för henne när hon gick där och mobbningen pågick.
Livet som vuxen vill Sara göra det mesta av. Hon brinner för utsatta barn och ungdomar och via ett chattforum på barn- och undgomspsykiatrin (bup) talar hon med och stöttar andra som har det svårt. Efter avslutad utbildning vill hon läsa vidare på universitet och kanske bli kurator.
- Men egentligen skulle jag vilja bli lärare och vara så mycket bättre än de som fanns när jag gick i skolan och aldrig blev trodd.
Viktnedgången ser hon som en revansch mot alla som gjorde sig lustiga på hennes bekostnad och där rollerna nu är ombytta.
Vill ha erfarenheterna
- Jag vet flera av dem som jävlades med mig som nu är lika tjocka som jag var då.
Hudtransplantationen ska täcka ärren på armarna. Kanske slipper hon då frågor om vad hon gjort. Men inställningen till ärren är kluven. Samtidigt som hon vill bli kvitt ärren vittnar de om vad hon varit med om och att allt sammantaget format henne till den hon är i dag.
- Allt som hänt har gjort mig till en bättre människa. Jag vill inte vara utan mina erfarenheter.
Sara berättar om en fyraårig pojke som fick syn på henne inne på en affär där hon gick omkring med underarmarna synliga en sommardag. Pojken drog i sin mamma och sade högt: "Mamma, mamma där går en Ninja".
- Jag skrattade högt åt de orden. Så kan jag se på mig själv, som en Ninja.