Sankt Anna vackrast, eller?

Det var minsann en händelserik och omväxlande vecka, precis som det ska vara. Under onsdag tog vi oss i motväder söderut till Visby. Torsdag blev det historievandring runt ringmuren med Tea som sedan skulle flyga hem på kvällen. Pappa fick något skit i ögat när mellandottern checkade in på flygstationen och försvann upp bland molnen. En viss oro gnagde även i bröstet då resan innebar mellanlandning och byte av både flyg, flygbolag och terminal på Arlanda. Skulle tjejen fixa det?

"Det är coolt farsan, slappna av." Var de sista hon sa, men det pirrade nog en del även i tolvårskroppen. Märkligt för övrigt att man inte kan köpa assistans sådana här gånger. Åtminstone lyckades inte vi med det. Tyvärr, hade hon åkt med vårt bolag hela vägen så ... var de svar vi fick via bolagens kundtjänst. Stick och brinn för tusan, hur besvärligt kan det vara att valla en person mellan två terminaler? Dessutom mot betalning. Vid sjutiden ringde telefonen och en glad liten - numera stor - tjej meddelar kort att allt "var coolt" och att flyget mot Luleå strax skulle lyfta. Skönt tyckte pappa.

Även Camilla imponerade sedan under kvällen med brakmiddag i sittbrunnen. Våra gotländska vänner var inviterade på supé vilken avnjöts utomhus trots spöregn, åska och mörker. Det är lite märkligt det där. Att en gästhamn många gånger är mysigare när regnet strilar mot sittbrunnskapellet och fotogenlampan lyser än när solen pressar ned en i skuggan. Visst blev det sent den natten men vi kom ändå ut på havet under fredagen och angjorde Häradskär vid solnedgången efter nio timmars segling. Hittade sedan en fin natthamn i becksvarta Sankt Annas skärgård.

Många påstår att just denna skärgård skall vara Sveriges vackraste. Uppkallad efter socknen med samma namn som i sin tur snott namnet från Sankt Anna Jesus mormor, passande nog alla sjöfarares skyddshelgon (vem som var Jesus farfar är väl lite svårare att svara på). Och visst är här vackert. Vi kryssade runt bland skären ett par dagar och imponerades. Lummiga öar, djupa vikar och sund och inte speciellt många båtar utanför "Kung Valdemars led", numer allmänt kallad "segel 4:an". Men vackraste kusten? Nja, jag tycker nog att alla kuster har sin speciella prägel och vad som är vackrast sitter nog mer i betraktarens ögon och sinnesstämning. Undantaget då skärgården i norra Finland som ingen sett eftersom den befinner sig en halv meter under vattenytan. Stött på den har däremot många.

Nu är det dock färdigseglat på kuster för att tag. Göta kanal skall betvingas. Om bara hälften av all skrönor kring detta "Årtusendets svenska byggnadsverk" är sanna, torde det bli en intressant resa.

Ohoj!