Sångnumren bäst på Piterevyns premiär

Piterevyns öppningsnummer är en omskrivning av fjolårets vinnare i Melodifestivalen. Martin Stenmarcks "Las Vegas" blir en hyllningssång till Piteå som mycket väl skulle kunna fungera som reklam för staden. Visst innehåller sången gliringar till det typiskt inhemska för Piteå, sådant som får publiken att känna igen sig. Och skratta. Merparten av texterna har Stefan B Andersson skrivit. Siw Öhman står för två sketcher. Resterande är antingen inköpt material eller skrivet av hela revyn. "En sån karl" är en rolig historia, skriven och framförd av Siw Öhman. I sketchen hyllar hon på ett ironiskt sätt sin alldeles underbare man som minsann tar hand om hemmet. I monologen ligger en kontrollerad ilska illustrerad med dramatiska musikinslag från orkestern. Siw Öhman är rapp, både i kroppsspråket och i munnen. Första akten upplever jag just rapp. "Stickat och coolt" med revyns herrar är ett festligt sångnummer. Sixten Renqvist är dansaren som inte kan koordinera dansstegen. De helt igenom stickade scenkläderna gör numret bara så mycket roligare. Yvigt kroppsspråk förekommer hela tiden. Monica Goossens är underhållande i "Fobier". I sketchen försöker hon få med sin hypokondriska väninna på fest. Vad jag reagerar på är att alla i stort sett har samma gester. Sketcherna blir ofta roliga för kroppsspråkets skull och inte för att revygänget skapar karaktärer på scen. Men ytligheten vänds mot ett behövligt djup. "Björnfrossa" och "Fördomar fördummar" är två sketcher som textmässigt känns varierade. Även om budskapet kommer fram lite för tydligt (ibland är det bra att låta publiken ana) känner jag mig träffad av sketcherna. "Björnfrossa" handlar om de avvikande, de som vi anser vara sämre än oss själva. Björnarna kommenterar bland annat det politiska läget i staden. Kommunalråden Maj-Britt Lindström och Peter Roslund får sig en känga för att de aldrig syns till. Ännu tydligare är budskapet i "Fördomar fördummar". När två kramgoa, homosexuella killar kommer in i bastun blir stämningen tryckande av andra anledningar än värmen. Bastuscenen är smart uppbyggd. Människor av olika nationaliteter och sexuella läggningar delar samma trånga utrymme. En onödig sensmoral finns dock i sketchen. Bättre vore att gestalta fördomarna istället för att tala om dem. Medan akt ett känns fartfylld är akt två seg. Höjdpunkten kommer tidigt med "Från den stunden". Stefan B Andersson har skrivit en fin svensk text till Shania Twains hit "From this moment". Annika Gaudets röst bär genom hela sången och det mjuknar i mitt hjärta. I andra akten är det återigen sång- och dansnumren som gör starkast intryck. "Risig dans", en härlig parodi på välkända "Riverdance", är herrarnas återkomst till statisk men samtidigt publikfriande koreografi. "Nyhetsmorgon" håller på alldeles för länge. Och om Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso någonsin skulle göra upp framför tv-kamerorna skulle de nog välja en mer eldfängd duett än "Time to say goodbye". Sammanfattningsvis: I den stilrena scenografin varvas dråplighet med förutsägbara sexskämt. Moraliska pekpinnar i kontrast till sketcher med eftertanke.