Samtal mellan drivor av hushållspapper

Det dammar regn. Löven på gatorna har förvandlats till en geggig massa, likt uppblottnat tidningspapper. Men jag och Emma ska göra gemensam promenad med barnvagnar och hund och vi är tämligen ensamma längs stråket vid Fårösundet. Efter halva vägen börjar Siri protestera, jag gungar barnvagnen, pratar med gullrösten och ger henne nappen femtio gånger. Men nej. Siri vill inte åka vagn, hon vill åka famn. Och naturligtvis har jag lämnat min ständiga medföljare bärsjalen hemma.

Så jag bär med ena armen, skjuter barnvagn och håller hund med andra. Efter några olika utmattande konstellationer skjuter jag båda barnvagnarna och håller hundkopplet medan Emma bär min nu väldigt nöjda (och nyfikna) fröken.

Då lossnar ena hjulet på min Blocket-nya barnvagn. Den Emma köpt på second hand för en sjundedel av priset fungerar däremot utmärkt.

Vi parkerar i Emmas kök och innan kaffet svalnat i kopparna har Siri hunnit äta och kräkas på köksgolvet. Hunden har tjuvat några mjukisdjur, slemmat på bordet där Emmas son suttit och ätit kex - och hon har hunnit tvätta av honom eventuella kexrester från ansiktet.

Det är när jag sitter där i köket, med håliga och säckiga långkalsonger, med en kräkig bebis i famnen och en dreggelhund bredvid mig jag liksom ser oss utifrån.

Nu är vi plötsligt "sånadär". Småbarnsmammor som hela tiden avbryter samtalet för att torka, byta blöja, hindra djur från att slicka smörkladdiga barnhänder, hjälpa till med någon krånglande leksak eller läsa lite ur en Tottebok.

Tidigare lämnade en lunch med kompismammorna mig med en känsla av att inte ett enda samtalsämne blivit färdigavhandlat. Då blev köksskåp med utrivna burkar och pannlock, kletiga handavtryck på stolsitsarna och barnskrik till en stor svart samtalspunkt för mig. Men bara på några veckor förändrades det. Nu är det som att de hopknölande hushållspappersdrivorna på köksbordet plötsligt kommer dit av sig själv, dialogen flyter oberört på.

När jag blir upphämtad utanför Emma tänker jag att det är fascinerade hur mycket vi hinner avhandla på en halvkaosig kaffepaus. Den här gången var Piteås angenäma kulturkafe, jobb, en ny tavla Emma målat och boken "Den finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" i fokus.

Jag tänker också på variationen av samtalsämnen när jag dricker te med yogamammorna. När vi koordinerat sovande barn, övertrötta barn och hungriga barn sitter vi länge och pratar om hur det var att bo på Haga när Hagamannen härjade i krokarna. Att läsa om flyktvägar precis utanför huset. Att inte kunna röra sig fritt på kvällarna.

Men trots att jag gärna pratar om jämställdhet, om att Hagamannen nekats prövning i Högsta domstolen eller om filmen "Borat" kommer jag alltid tillbaka till samma ämne hela tiden: barnen.

Det är lätt att känna sig enkelspårig och insnöad. När jag var gravid sa en av mina bästa vänner till mig: "Nog är det rolig att vänta barn, men att ha barn är skitroligt!" Jag kände mig skeptisk, men instämmer nu till fullo. Det är skitroligt. Helt enkelt för att vardagen blir gladare. Och mysigare. Och jobbigare. Klart man vill prata om det.

Vi vinkar hejdå till Emma och hennes son. Den numera trehjuliga barnvagnen trängs med hunden i kombiutrymmet. Sambon höjer volymen på radion när Robyn sjunger "Be mine" och medan vi falskt sjunger med somnar Siri i bilbarnstolen.