Det är en dag jag alltid kommer minnas. Nedstämt får summera.
Jag har inte cyklat många år av mitt 25-åriga liv, jag är ingen cyklist. Men jag cyklar längre och snabbare än det övriga 95 procent i detta land som uttalar sig i frågan.
Det ger mig ingen rätt eller större kunskap. Men det ger mig perspektiv, stora sådana.
Lance Armstrong orkade i dag inte mer. Märkligt kan tyckas då mannen i fråga är känd för den i världen som kämpat allra mest genom åren.
Jag trodde den här texten skulle handla om hur arg och otroligt förbannad jag är på USADA och WADA. Det kommer den kanske till viss del att göra.
Men framförallt om hur folk väljer att se på saker.
Jag vet och kommer för alltid förstå att jag inte kan vinna den här diskussionen. Den är död från start.
Gav mig in djupare i den här historien och läste breven från USADA samt Lance och hans advokater. Allt är en enda röra där alla motsäger varandra. Men stämmer allt som Lance inte fått rättighet till så är det total katastrof rättsligt från USADA.
Lance Armstrong dömdes fredagen den 24 augusti 2012 för doping. Trots total avsaknad från fällande positiva bevis. Endast påstådda vittnen och hörsägen. Tomma hot som efter 15 år av häxjakt fick bägaren att svämma över. Att Lance inte väljer att slåss vidare leder såklart helt sonika mångas tankar på banan att han har något att dölja. Kastar in strax före stormen. Vem vet, vem kommer någonsin få veta?
Rykten om manipulerade dopingtest, inblandade läkare, särbehandling.
Bollar med tanken att de påstådda dopingproverna blir tillkännagivna. Om det ens är äkta. Det konstiga gånger två i kråksången är hur det kunnat ta 15 år att analysera. Det tar inte mig 15 år att göra mitt jobb om jag bara koncentrerar mig på en enda sak. USADA:s drivande person i fallet Lance heter Travis Tygart, personen som antagligen blev sist kvar i målet på skolgården när man valde fotbollslag. Som antagligen hoppade kortast i längdhopp och säkert förlorade alla sina kulor på rasterna. Men med chansen att bli världsberömd så skyr han inga medel.
Alla tar sina fakta från artiklar och intervjuer. Så även jag, önskar dock väldigt mycket att jag kände personer som hade något med detta att göra.
Folk i allmänhet fortsätter skriva, hata och älska. Prata om att sagor som är för bra för att vara sanna inte existerar. Om att idrottare inte kan uppnå den som fortfarande är den idrottsligt största prestation i mina ögon: Vinna Tour de France sju år i rad. Särskilt inte efter att ha haft testikelcancer och varit nere för räkning.
Jag gråter inga tårar för Lance. Men har ägnat många timmar åt att tänka på allt. Gissar att han mår bättre nu än på många, många år. Att han släppt detta för att gå vidare med sin foundation Livestrong som under 15 år samlat ihop 350 miljoner till cancerforskning.
I min bok är det betydelsefullt.
De bilder jag fått framför ögonen för att motivera mig själv genom denna person är svåra att beskriva. Att veta att hur hårt jag än tränar och hur många tusentals timmar jag lagt ner så tränade Lance hårdare och längre.
Min motivation under många år var ofta: Kan cyklister cykla runt 400 mil på tre veckor så kan jag alla gånger träna över 100 timmar någon månad. Allt sitter i huvudet och förmågan att hantera stress på kroppen.
Jag väljer att tro att sagan är sann tills motsatsen bevisats på riktigt. Kommer dagen då trovärdiga bevis finns, då, men bara då, slår jag igen Lance-boken. Som jag dock för alltid kommer minnas.